Bonusmaterial

Ljudfiler

  1. Rovfågelsreservatet i Danmark
  2. Kungsboaormen
  3. Den polska prästen
  4. Den gamle medicinprofessorn
  5. Mor Annas torp
  6. Julnattspredikan 2008 Sofiakyrkan

Fångarna och den lilla hunden

För en del år sedan blev jag ombedd att möta en grupp intagna från kriminalvården. Många av dem hade suttit åtskilliga år i fängelse. Nu var straffen snart avtjänade, de intagna höll på att slussas ut i samhället igen. Vi skulle träffas på en gård ute på landet. Det man bett mig om var att prata lite om livet. Jag hade förberett mig ganska väl, både med övningar att göra och tankar att diskutera. Alldeles innan jag skulle åka iväg till lägergården kastade jag en blick på vår lilla hund, en Cavallier King Charles Spaniel. Hon låg i fåtöljen i hallen och såg på mig med sina stora, bedjande ögon. Utan att fundera så mycket över det tog jag med mig henne i bilen.

När jag sedan körde in på gårdsplanen stod flera av grabbarna på gräsmattan och rökte. Man behövde inte vara psykologutbildad för att inse att de där männen varit med om ett och annat. Många av dem var ytterst vältränade, stora som hus och med armar grova som ekstockar. Jag tvekade lite när jag såg den lilla hunden inne i bilen. Vågade jag verkligen släppa ut henne bland dessa grova karlar. En enda spark skulle räcka… Jag bestämde mig för att ändå försöka. Glatt hoppade den lilla hunden ut och sprang nyfiket fram till en av de största männen som stod en bit bort och rökte. Lucy nosade på honom. Jag såg att mannen tvekade. Sedan stoppade han in cigaretten i munnen, böjde sig ner och började klappa den lilla hunden. Då kom en man till fram. Också han böjde sig ner och kelade. Snart samlades de runt hunden, allihop. Någon tog upp Lucy i famnen. De andra stod runt och klappade. Man log, pratade och skrattade. Under hela mitt föreläsningspass satt Lucy i knät på en av de största männen. Han sken som en sol. När jag slutligen skulle åka iväg hem den eftermiddagen samlades hela gruppen runt bilen för att ta avsked – inte av mig utan av lilla Lucy. Det var ingen tvekan. Vår lilla hund hade betytt oerhört mycket mer den där dagen än jag som präst någonsin kunnat göra. Hon lockade fram någonting mjukt och vackert hos dessa härdade, härjade män.

Branden i Sofiakyrkan

Det var slutet av maj månad, klockan närmade sig halv tio på kvällen. Jag hade besökt en familj norr om stan och skulle cykla hem. Då kom det en brandbil norrifrån med blåljus och sirener i full fart in mot stan. Några minuter senare kom ytterligare en brandbil. Blåljus och sirener. Jag fortsatte cykla in mot centrum. När jag närmade mig Sofiakyrkan inne i centrala Jönköping såg jag massor av folk. De stod runt hela kvarteret och tittade upp mot kyrkan. Jag cyklade närmare. Då såg jag avspärrningarna. När jag kom lite närmare upptäckte jag den första brandbilen. Efter ytterligare några meter såg jag att det var åtta brandbilar. En av dem, den största, hade riktat stegen upp mot tornet. Det såg nästan löjligt ut. Stegen var trettio meter hög och den räckte knappt tredjedelen upp. Jag tog mig innanför avspärrningarna och fram till en av brandingenjörerna.

-Jag är präst i den här kyrkan. Vad är det som händer?
Då pekade han upp mot tornet.
-Vi vet inte säkert, sa han. Men det kan vara så att det brinner innanför plåttaket.
Han räckte mig en kikare. Då såg jag det också, en tunn rökslinga som steg från taket högt där uppe.
-Vet du hur hög Sofiakyrkan är? frågade brandingenjören.
-Sjuttiotre meter, svarade jag.

Då tog han mobiltelefonen och beställde en kranbil. En stund senare kom kranen. Då hade man hunnit bli ganska säker på att det inte brann utan istället var en insektssvärm som kläckt sina ägg högt där uppe. Ändå ville man vara helt säker. Därför riggade man upp en korg, brandingenjören hoppade in i korgen, en brandman och så kranföraren. Jag stod där, såg att det fanns plats för en till. Tvekade liten. Sedan gick jag fram och frågade om de inte behövde en präst däruppe också. Brandingenjören såg på mig. Sedan skrattade han.

-Visst, sa han. Självklart måste vi ha en präst också.

Och så bar det uppåt. Tjugo meter. Fyrtio. Och sextio. Där såg vi insekterna. Det brann inte under taket. Men det var väl inte varje dag kranföraren var uppe i Sofiakyrkans torn så han gick ännu högre upp. Mot korset. Det ser kanske inte så där väldigt majestätiskt ut nerifrån men är man där uppe så ser man. Korset är åtta meter högt och sträcker sina väldiga armar ut över vätterbygden. Då slog det mig, det självklart uppenbara: Symbolen i korset. Givetvis att Jesus spikades upp på ett kors, men på ett djupare plan: Gud som sträckt ut sina armar på så vid gavel att har tar emot var och en som kommer. Man kan se det varifrån man än kommer när man närmar sig Jönköping, det förgyllda korset på Sofiakyrkan som sträcker ut sina armar. Gud älskar. Därför vågar också vi älska.

Rovfågelsreservatet på Jylland

En sommar semestrade vi på Jylland i Danmark. Där fanns ett rovfågelsreservat som vi besökte. Till en början fick vi gå runt och titta på alla fåglarna i olika burar. Sedan visades vi ut på gräsplanen. Där följde uppvisning av falk, hök och vråk. Vi var ett par hundra besökare som stod och såg de olika rovfåglarna cirkulera högt uppe i skyn. Djurskötarna turades om att kasta upp köttstycken i luften. Med otrolig hastighet störtade fåglarna genom luften. Nästan alltid lyckades de fånga köttet i farten och så for de tillbaka med bytet i klorna. Ingen av oss kunde låta bli att fascineras över precisionen och kraften hos alla dessa rovfåglar.

Efter säkert en halvtimma med alla tänkbara och otänkbara konster från de mindre rovfåglarna kom man till den självklara höjdpunkten. Två djurskötare bar ut den kanske mäktigaste bland nordens rovfåglar: Kungsörnen.

De flesta av oss var ganska förväntansfulla inför vad som skulle komma men jag måste erkänna att jag blev mycket besviken. Vi råkade stå vid ingången när de kom bärande på jättefågeln. Den var närmare en meter hög och satt på ett järnrör som djurskötarna höll mellan sig. Fågeln stod framåtlutad och lite böjd som en trött, gammal farbror. Fjäderskruden var gråbrun och såg både luggsliten och sjaskig ut. Den stora, böjda näbben påminde om en förväxt näsa. Det som var tänkt att som uppvisningens höjdpunkten såg ut att bli ett totalt och fullständigt fiasko.

Djurskötarna kånkade upp fågeln för det åtta meter höga tornet. Längst upp var det format till ett träd som sträckte sina grenar ut i luften. Djurskötarna lät örnen ta ett klumpigt kliv ut på grenen. Med tunga, ansträngda steg började örnen en mödosam vandring, det såg ut ungefär som när en riktigt gammal människa ska börja gå-träna efter att ha brutit lårbenshalsen. Egentligen var det bara rollatorn som fattades. Ett tag var jag rädd att få fågeln i huvudet. Jag minns hur jag fällde ner blicken. Detta var pinsamt, närmast förnedrande att visa upp något sådant.

När jag tittade upp nästa gång stod örnen allra längst ut på grenen. En stund var den alldeles stilla och såg ut över trakten med sina bleka, till synes skumma ögon. Men så plötsligt lutade den sig fram och vecklade ut sina enorma vingar. Och så slog den till, först en gång. Sedan en gång till. Jag befann mig på marken, åtta meter ner. Ändå var det så kraftigt att jag kunde jag ana vinddraget. Samtidigt sköt den jättelika fågeln rätt upp i skyn. Örnen slog till ytterligare några gånger med vingarna. Utan märkbar ansträngning och med ohygglig kraft for den genom luftrummet. Till sist var den som en liten prick högt uppe. Där gled den fram och tillbaka över skyn med utspända, mäktiga vingar och utstrålade en total och fullständig kontroll. Nu fanns det ingen tvekan längre. Alla de andra fåglarna hade liksom bleknat bort och försvunnit. Nu ägde örnen luftrummet. Inför denna magnifika uppvisning fanns inga konkurrenter kvar.

Hela gruppen besökare stod nere på marken och bara gapade. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur viktigt det är att vi alla hamnar i vårt rätta element. Att vi får vara i den miljö som passar oss och där vi kan göra något som vi är bra på. När örnen gick på marken såg den kusligt ful och klumpig ut. Till och med en anka skulle ha varit vigare. Det var först uppe i luften som örnen kom till sin rätt. Där såg man dess storhet, dess skönhet och dess kraft. Samtidigt frågade jag mig själv hur många av oss människor som hamnat som klumpiga örnar på land därför att vi aldrig vågat eller kanske getts chansen att prova våra vingar. Ingen upptäckte vad vi kunde därför att vi aldrig fick möjligheten att utveckla det vi egentligen var bra på. Örnen måste upp i luften. Därför är det så viktigt att också vi får hamna i vårt rätta element.

Ingvar Kamprad från Agunnaryd

Det rådde en viss hysteri kring sommarpraktiken alldeles innan prästvigningen. Vissa trodde det skulle avgöra hela deras framtid som präst. Några av studenterna blev placerade i en domkyrka i någon av de större städerna, andra fick nöja sig med en praktikplats någonstans ute på landet. När mitt besked kom blev jag faktiskt lite besviken. Orten som stod i brevet saknade varje tillstymmelse till status. Först på en detaljerad karta över Småland hittade jag stället jag inte ens vetat fanns. Jag var placerad i lilla Agunnaryd.

Egentligen var det först när vi kom dit som jag insåg att Agunnaryd var både trevligt och alldeles enormt känt. Agunnaryd utgjorde en fjärdedel av namnet i världskoncernen IKEA. IKEA betyder nämligen Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Agunnaryd.

Sommaren vi var där höll man på att renovera Agunnaryds prästgård. Ibland brukade jag sitta ute med byggjobbarna under deras förmiddagsfika. Några av dem var jämnåriga med Ingvar Kamprad, IKEA´s grundare. De berättade hur han som barn cyklade omkring på gårdarna och sålde nylonstrumpor och reservoarpennor. Sedan kom han på den fiffiga idén att möbler kunde säljas platta. På så vis sparades både fraktutrymme och monteringskostnader. Dessutom kunde den som köpt möbeln skryta med att åtminstone ha monterat den själv.

När Ingvar Kamprad skulle starta sin möbelaffär med platta paket insåg han att detta inte fungerade i lilla Agunnaryd. Därför flyttade han söderut, till staden Älmhult. Säkert skulle Ingvar Kamprad kunnat försörjt både sig och sin familj genom att fortsätta sälja platta paket från deras lilla möbelaffär i Älmhult. Egentligen tror jag bara det finns en hemlighet till att Ingvar Kamprad inte stannade där utan istället grundade ett imperium: När han lärt sig paketera och sälja sina platta paket såg han till att andra skötte det jobbet. Samtidigt tog han själv ett par steg tillbaka och så ställde han den begåvade frågan vad han skulle göra istället. På så vis skapade han ett nytt projekt som han satte igång. När också detta fungerade tog han ett nytt steg tillbaka och funderade över ytterligare ett projekt. Så där har Ingvar Kamprad fortsatt/hållit på.

Jag hörde en intervju med Ingvar Kamprad strax efter det att Sovjetunionen fallit i början av 1990-talet. Journalisten frågade om han hade några nya visioner för företaget. Ingvar Kamprad svarade blixtsnabbt med ett enda ord: Ryssland.

- Vad vill du med Ryssland? frågade journalisten.

De flesta affärsmän skulle sagt att där fanns en ny, obearbetad marknad, där fanns mycket pengar att hämta. Ingvar Kamprad sa inget sådant. Svaret handlade inte om att ta eller sälja utan om att ge.
- Stora delar av Ryska folket är mycket fattiga, sa han. Till dem skulle jag vilja ge enkla, snygga, funktionsdugliga och samtidigt billiga möbler.

 

Jag minns att journalisten ställde en fråga till:

- Vilket av alla tusentals projekt genom åren är du allra mest stolt över?

Utan att tveka svarade Ingvar Kamprad:

- Femspännskorven.

Tydligen förstod inte journalisten vad Ingvar Kamprad menade, så han började förklara.

- När en familj kommer till IKEA har man kanske kört fem, tio mil. Många har gjort en lista över saker man tänkt köpa. Och så går man igenom varuhuset. Där hittar man fler saker som man egentligen inte tänkt köpa. Det betyder också att allt tar längre tid. Till sist kommer man fram till kassan och plockar upp allt man köpt. Barnen är trötta, det blir betydligt dyrare än man tänkt. Först i kassan inser föräldrarna att allt ska in i bagaget. Och så ska man sitta en timma i bilen innan man slutligen kan börja laga mat. Då faller blicken på en skylt utanför kassorna: ”Korv, fem kronor”.

Föräldrarna ser på varann och nickar. Sedan vänder de sig mot barnen.

- Kom hit allihop, så äter vi här. Ni får ta precis så många korvar ni vill.

- Då, fortsatte Ingvar Kamprad, måste det vara billigt. Sista minnet får inte vara att de tog våra växelpengar också.

Han berättade att ekonomichefen på IKEA varit på honom många gånger och sagt att vi måste höja femkronorskorven.

- Jag har lovat att de får göra det när jag är borta. Men så länge jag finns kvar ska korven kosta fem kronor.

 

Ofta, ofta har jag återvänt till sommarpraktiken i Agunnaryd och de där tre sakerna Ingvar Kamprad lärt mig. Först hur viktigt det är att nu och då stanna upp och ta ett steg tillbaka. Det är så kusligt lätt att bara gå på i gamla fotspår utan att tänka, utan att ifrågasätta om man håller på med rätt saker eller gör de där sakerna på rätt sätt.

Det andra handlar om motivationen, drivkraften i det man gör. Det ska inte handla om pengar eller egen berömmelse. Sådant känns och sådant stinker. Drivkraften måste vara att ge, att betyda något för andra. Sedan är det inget som hindrar att man faktiskt tjäna pengar på det ändå.

Och så det tredje: Att fundera över vad folk minns av oss och det vi gör. Vad bär de med sig efteråt. Om de kommer ihåg hur jobbigt allt var och hur dyrt det blev så är det fel. Känslan, eftersmaken måste vara god, den ska ge ett intryck av att man vunnit. För att lämna den sortens eftersmak behöver man ibland vara beredd att offra en del. Det är faktiskt värt att sälja korv billigt, det är till och med värt det, även om man faktiskt förlorar på varje korv man säljer. Bara deras eftersmak är god.