Författare

Skrivandet är för mig ett viktigt redskap. Så här långt har jag skrivit fem böcker. Den allra första var en självbiografi som kom ut strax efter det att jag prästvigdes som tjugosjuåring, nummer två och fyra var ungdomsromaner och nummer tre och fem berättelseböcker eller andaktsböcker.

 Vägen genom – en sanningssökares kamp

Vägen genom – en sanningssökares kamp hette min allra första bok. På sätt och vis var det tillfälligheter som gjorde att den alls blev till.

Under teologiutbildningen i Lund hade jag jobbat ganska mycket med Bibeln och dess trovärdighet. För att bli präst kände jag att jag verkligen ville tro på det som är Kristendomens absoluta fundament.

Tre av uppsatserna jag skrivit tyckte jag var så viktiga att fler borde få möjlighet att läsa dem. Därför skickade jag iväg dem till ett kristet bokförlag. Eftersom de varken visste vem Torgny Wirén var eller varför de där uppsatserna varit så viktiga för mig skrev jag fem – sex A 4 sidor där jag berättade om min bakgrund. Jag talade om att jag var uppvuxen i ett kristet hem men att jag mot slutet av tonåren förlorade min kristna tro, hur jag började läsa filosofi och österländsk religion innan jag långsamt kom tillbaka till en kristen tro igen. Sedan berättade jag om mina studier i Lund och varför det blev så viktigt för mig att fundera över ifall Bibeln var sann. Så skickade jag iväg brevet tillsammans med de tre uppsatserna till bokförlaget. Ett par veckor senare ringde förlagschefen upp mig. Han förklarade att uppsatserna nog inte var så intressanta för andra än fackteologer att läsa. Däremot sa han att han tyckte om min handskrivna berättelse där jag beskrev hur jag tappat min tro och sedan långsamt kravlade mig tillbaka igen. Han frågade om jag inte kunde utveckla den berättelsen lite.

Så blev det. Arbetet resulterade i boken ”Vägen genom – en sanningssökares kamp”. Den kom ut 1987 på bokförlaget ”Salt och Ljus”. För mig var det en sorts självbiografi där jag inledde med att berätta om hur tvivlen började ansätta då jag praktiserade på sjukhus som sjuttonåring. Boken följer sedan hela processen till dess att jag som tjugosjuåring var klar med teologstudierna och just blivit präst.

”Vägen genom” kom ut i två upplagor men är sedan länge slut på förlaget. Kanhända går den fortfarande att få tag på antikvariskt.

 Om änglar kunde tala

När jag var klar med ”Vägen genom” kände jag att jag väldigt gärna ville fortsätta skriva.

Samtidigt jobbade jag med ungdomar. Både nu och då fick jag frågor som handlade om viktiga saker i deras liv. Det kunde ha att göra med självbild och självförtroende, om att hitta sin livsuppgift och vilken utbildning eller jobb man skulle välja, om det går att veta ifall den man är ihop med verkligen är den ”rätte” och hur man i så fall får denna relation att hålla. Andra frågade om hur man kunde vara säker på att Gud fanns och att Kristendomen verkligen är sann. Eller hur man gjorde för att växa som kristen, hur bön och bibelläsning fungerade. Jag fick frågor kring sexualitet, kring samlaget och onani. Någon undrade om Guds ledning och hur man kan veta vad som är Guds vilja. Kort sagt, massor av frågor som rörde det kristna livet och hur det är att vara ung.

Med många av dessa frågor som grund växte långsamt berättelsen fram. Den handlade om en kille som hette Frank. Han växte inte upp i ett kristet hem men när han sedan blev kristen ställdes han inför många av de frågor som hans kristna kamrater tyckte var självklara.

När man skriver en bok behöver man nog ha en tänkt läsare eller målgrupp. Jag skrev för 17-åringar. Det betydde att jag kunde ta upp en hel del ganska komplicerade frågeställningar och problem. Samtidigt visste jag att 17-åringar sällan läser vidare ifall det inte är en tillräckligt intressant och spännande historia. För mig var detta en viktig sporre. Jag ville skriva en så rafflande berättelse att sidorna vände sig själva. Samtidigt ville jag ta upp så viktiga och ärliga frågor att det också gav något för själen och för livet. Jag arbetade med ”Om änglar kunde tala” i sju år. Aldrig på heltid utan bara som en slags hobby under tidiga morgnar och sena kvällar. Var jag än befann mig hade jag alltid med mig ett kollegieblock med några scener från Franks liv. Skrivandet blev min ständiga följeslagare och vän.

En spännande sak jag snart upptäckte var hur mycket research som faktiskt krävdes. Frank utbildade sig till läkare, blev neurokirurg och flyttade till Afrika. Visserligen hade jag arbetat en del år på sjukhus, jag hade varit med om både operationer och obduktioner men jag var inte läkare och definitivt ingen neurokirurg. Och jag hade aldrig varit i Sudan. Parallellt med skrivandet fick jag läsa ganska många böcker i kirurgi och allmänmedicin, sätta mig in i en hel del av de frågeställningar Frank brottades med. Jag fick läsa Afrikaskildringar och böcker om Sudan. Och jag rådfrågade åtskilliga läkare, afrikamissionärer och teologkollegor. Också detta var en spännande del av skrivandet.

Till en början var förlaget ganska tveksamma när de fick mitt tjocka manuskript. Att ge ut en ungdomsroman på närmare 400 sidor. Vågade man det? Läste verkligen ungdomar böcker? Självklart visste inte heller jag ifall boken skulle fungera, men den gjorde faktiskt det. ”Om änglar kunde tala” kom ut 1996. Den har tryckts om tio gånger och getts ut i mer än 35.000 ex. Och många, många har berättat för mig vad boken fått betyda…

Under ytan

Ända sedan jag var liten har jag tyckt om berättelser. Redan som barn märkte jag hur temperaturen i kyrkan steg om det var så att predikanten berättade en historia. Koncentrationen ökade, människor lyssnade på ett helt annat sätt. Då jag själv kom ut som präst började jag ganska snart använda berättelser. Och jag kunde inte undgå att märka – berättelserna fungerade!

Åren gick. Nu och då hände det att människor kom fram till mig och frågade om det var så att jag samlat ihop mina berättelser, ifall de fanns utgivna någonstans. Jag tyckte frågan var konstig. En berättelse måste berättas. Den ska inte läsas. Till sist hade frågan kommit så många gånger och från så många olika håll att jag ändå bestämde mig för att prova.

För mig var detta ett ganska roligt jobb. Att försöka skriva ner det jag så många gånger berättat. Trots allt är det en sak att berätta och en helt annan sak läsa det. Då finns inga gester med, ingen mimik. Man måste använda en helt annan sorts teknik för att höja eller sänka tempot. Orden i boken måste kunna stå för sig själva.

När boken kom ut hade den 52 berättelser, en för varje vecka under året. Min vän Mats Johansson på bokförlaget Cordia valde ut sex stycken bibeltexter till var

och en av dessa berättelser. På så vis blev ”Under ytan” en andaktsbok man kunde använda varje dag på året.

Som sagt var jag ytterst tveksam till om berättelserna verkligen skulle fungera i skriven form. Att de klarade sig någorlunda när jag berättade dem, det visste jag.

De allra flesta av historierna i ”Under ytan” hade jag berättat på skolavslutningar och barngrupper, i predikningar och på bröllop, under föräldramöten och en hel massa andra sammanhang. Barn kunde lyssna på dem, vuxna kunde det också. Vad jag däremot inte visste var ifall de fungerade i skriven form.

Ganska snart förstod jag att de faktiskt gjorde det. ”Under ytan” blev en andaktsbok för både ungdomar och äldre. Hela familjer kunde använda den. Dessutom har jag fått många bevis från människor med de mest skilda professioner att de använt vissa av berättelserna i de sammanhang där de befinner sig, bland sina anställda, sina patienter eller åhörare.

Också ”Under ytan” har tryckts i mer än 35.000 ex och har även översatts till norska och danska.

Alexandra

Det finns nog ingen bok som jag känt en så stark inre maning att skriva som Alexandra. Så många gånger har jag fått frågor om alla de andra religionerna. Hur de förhåller sig till varann och vad man ska tänka när man möter en muslim eller en hindu. Jag insåg snart att något måste sägas i detta ämne och gradvis började jag förstå att en av dem som skulle säga något nog ändå var jag.

Jag ville skapa en vacker historia, låta en person som inte visste särskilt mycket om religion nyfiket och naket möta alla de olika världsreligionerna. Därför skapade jag Alexandra Kantoni. Hon växte upp på Lidingö utanför Stockholm. Alexandras föräldrar var inte alls intresserade av religion, flickan var varken döpt eller konfirmerad. Alexandras föräldrar jobbade mycket och var sällan hemma. Det var däremot hennes nio år äldre bror. Ända sedan Alexandra var sex år gammal hade han utnyttjat henne sexuellt. Övergreppen fortsatte långt upp i tonåren. Detta skapade så oerhört mycket av skuld, skam och av hat. När Alexandra var arton fick hon beskedet att magvärken som plågat henne en tid orsakades av cancer. Läkarna opererade men då var det redan försent. Alexandra fick veta att hon bara hade sex månader kvar att leva.

I det läget hörde Alexandra talas om en eremit som levde högt uppe bland Himalayas berg. Eremiten bodde på 4500 meters höjd i Anapurnaområdet och ryktet sa att eremiten kunde utföra extraordinära mirakler. Eftersom läkarna i Sverige inte kunde göra något mer beslutade sig Alexandra för att gripa halmstrået. Hon ger sig iväg till Nepal och träffar eremiten. Denne utför någon sorts ritual på henne. Riktigt vad som händer vet nog ingen, men Alexandra känner sig botad. Samtidigt har Alexandra fått känna stillheten och friden uppe bland bergen. Hon inser att bergen, vidderna och vinden ger henne någonting som hon aldrig upplevt förut. Därför ber hon eremiten att få stanna.

Man kan givetvis inte stanna hos en eremit. Då är han ju ingen eremit längre. Ändå får Alexandra faktiskt göra det. Eremiten har ett annat eremitage lite längre norrut som han själv beger sig till. Alexandra får stanna kvar. I tystnaden och stillheten uppe bland bergen upplever Alexandra friden och kraften i de ändlösa vidderna. Aldrig hade hon varit i närheten av några sådana känslor förut. Hon känner sig trygg, hon känner sig fri. Och hon känner sig frisk. Men tiden går. Gradvis kommer en vag känsla av oro, en sorts inre rastlöshet. När eremiten kommer ner för att se till Alexandra börjar hon ställa frågor som eremiten inte riktigt känner sig bekväm med. Därför rekommenderar han att Alexandra ska söka upp ett hinducenter i Indien. Han ber henne tala med Mata Ana.

Alexandra lämnar eremiten. På vägen till Indien snubblar Alexandra över ett buddhistkloster. Hon stannar där en tid, får undervisning av ledaren i klostret och munkarna lär henne meditera. När hon sedan når hinducentrat visar Mata Ana på några av de närmast ändlösa djupen i hinduisk religion. På centrat träffar Alexandra också en muslimsk kille som erbjuder henne att följa med till en Koranskola i Syrien. Alexandra gör det, möter professorn på skolan, hör hans föreläsningar och hon får lära sig arabiska. Hon får till och med göra vallfärden ner till Mecka. Efter ytterligare en tid gör sig sjukdomen ändå till känna. Alexandra återvänder till Sverige och hamnar på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Där möter hon en koptisk läkare från Egypten. Denne berättar för Alexandra om sin kristna tro.

På så vis får Alexandra möta primitiv urreligion hos eremiten i Nepal, hon får se levande buddhism genom munkarna och hinduism hos Mata Ana vid Gangesflodens strand. Och hon får lyssna till föredrag av professorn på Koranskolan i Syrien. Slutligen möter hon också kristendomen genom den koptiske läkare på Karolinska sjukhuset.

När Alexandra kommit så långt på sin resa gör hon sina reflektioner, drar slutsatser av allt det hon varit med om. Och som alltid går Alexandra sin egen väg…

Alexandra gjorde en både lång och i många bemärkelser hissnande resa. För mig var arbetet med boken också en lång och hissnande resa. Den tog mig åtta år att skriva. Som research läste jag mer än 400 böcker, jag reste till både norra och södra Indien, var i Syrien och Mellanöstern. Och självklart på Lidingö och Karolinska sjukhuset. Jag fick anledning att prata med massor av människor från så många olika bakgrunder. Frågeställningarna kring boken var för mig nödvändiga att ställa. Tillsammans med Alexandra har jag gjort en mycket lång resa. Jag är tacksam för allt jag lärde mig under den resan. Och jag vet att många av dem som läst boken ”Alexandra” tvingats göra en liknande resa.