Frågor och svar

Varför blev du präst?

Det finns åtminstone två svar på den frågan. Det ena handlar om att jag funderade över vad jag egentligen dög till. Vad som är tyngdpunkten i min personlighet. Ser jag det så är det framförallt tre saker som jag kan någorlunda bra och som jag också tycker om att göra. Det första är att prata, berätta, tala. Det andra är att samtala med människor, lyssna och på det viset hjälpa en person att hitta sin väg. Och så det tredje att skriva. Alla tre sakerna får jag göra ganska mycket i det jobb som jag just nu har. Det var en anledning till att jag kände att jag ville bli präst.

Det andra svaret är att det faktiskt blev så, det leddes dithän eller hur man nu ska uttrycka sig. Jag var uppvuxen i ett kristet hem men tappade min tro. Började läsa filosofi samtidigt som jag jobbade på sjukhus. Där och då kändes livsfrågorna som det mest centrala, det var det jag ville studera, det var det jag ville ägna mitt liv åt. Och så började jag läsa religion. Och det ledde vidare till att bli präst.

Vad för annat jobb hade du kunnat tänka dig?

Som liten ville jag såklart bli ralleyförare eller NHL-proffs. Eller möjligen brandman och lejontämjare. När jag blev lite äldre funderade jag på läkare eller kanske journalist, jag har alltid tyckt om att skriva. Men så blev det präst. På sätt och vis så olikt allt detta andra. Men på ett annat vis så likt. För en präst har möjlighet att komma människor nära i mycket svåra och känsliga situationer. En präst får skriva, prata och på det viset beröra. Och ett lite officiellt jobb är det kanske ändå. Inte alls som en ralleystjärna eller en brandman, men ändå …

Varför började du skriva böcker?

Jag har alltid tyckt om att skiva, de första böckerna ritade och skrev jag redan som sexåring. På högstadiet och gymnasiet skrev jag små berättelser och noveller och på universitetet blev det hela uppsatser. Ändå var steget långt till att det skulle bli riktiga böcker. Första gången var det snarast en tillfällighet. Jag skickade in några uppsatser tillsammans med en berättelse om mitt liv. Uppsatserna ville förlaget inte ha men berättelsen om hur jag tappade tron och långsamt blev kristen igen tyckte de var spännande. Och så blev det min första bok.

Den andra handlade kanske om att jag såg ett behov. Jag jobbade med ungdomar och tänkte att en sådan här bok skulle nog en del ungdomar behöva läsa. Och så skrev jag den.

Vad är det roligast i ditt jobb?

Att möta människor. För mig är det alltid något nytt. Att komma in i en skolklass, möta människor på en begravning eller ett dop kan aldrig bli rutin. Det är alltid nya människor, en ny situation. Och där ska jag försöka ge dem någonting. Och samtidigt lära mig någonting. Det ger mig pulsstegring, det är en utmaning. Ungefär som fotbollsspelaren inför en match. Detta tröttnar jag aldrig på!

Varför blev det Svenska kyrkan?

Jag är uppvuxen i Svenska Missionskyrkan. Och min pappa var pastor. Då kan man på sitt sätt tänka att steget inte är så stort till Svenska kyrkan. För mig var dock vägen lång. Först tappade jag min tro någonstans mot slutet av tonåren. När jag sedan, efter tre års sökande, kom tillbaka till en kristen tro igen kände jag mig ny och osäker. Och jag ställde frågan var jag bäst hörde hemma. Efter mycket funderande, trevande och sökande fann jag Svenska kyrkan. Jag tyckte nog att trösklarna var lägre där, kontaktytan bredare. Och trosmässigt fanns en bredd och en acceptans som jag tyckte om. På många sätt var både jordmånen att växa och möjligheten att utvecklas större i Svenska kyrkan.

Vad har du för hobbies?

Jag tycker om att jobba praktiskt. Inte så att jag är speciellt duktig på sådant, men det är skönt att ibland se resultat av det man gjort. Och så tycker jag man tänker bra samtidigt som man gör något praktiskt. År 2000 köpte vi ett hus från 1909. Där finns det alltid något att greja med. Det tycker jag om.

En annan sak jag tycker mycket om är våra två små hundar. Att gå ut och gå med dem, springa med dem och leka med dem. Varken jag eller min fru hade haft hund eller ens husdjur under vår uppväxt. Vår första hund kom in som en stormvind i våra liv. Ända sedan Cavalier king Charles spaniel betytt oerhört mycket för mig och oss.

Jag gillar också att motionera. Ganska tidigt insåg jag att min långa, gängliga kropp behöver motion för att må bra. Så jag började att springa i skogarna runt där vi bodde. Det har jag fortsatt med. Med åren har jag breddat mig lite. Löpning är fortfarande det jag tycker allra mest om, men jag simmar en del, åker skidor eller rullskidor. Och besöker ett gym då och då.

Läsa är en annan sak som betyder mycket för mig. Utan böcker skulle livet bli så oerhört mycket fattigare för mig. Jag läser ganska brett: facklitteratur, romaner, biografier, reseskildringar. Det finns mycket som jag tycker är spännande.

Och så givetvis tycker jag om att skriva, umgås med familjen. Och med vänner.

Varför blev du kristen?

Från början, när jag var liten, var det på något vis en självklarhet. Jag var uppvuxen med Gud, Jesus och tron. I tonåren blev tron min egen men mot slutet av tonåren trasades denna tro långsamt och gradvis sönder av tvivel. Som nittonåring insåg jag att jag inte hade någon tro kvar. När jag sedan långsamt kravlade mig tillbaka till en tro igen var det på ett helt nytt sätt. Och av helt andra skäl. Som liten visste jag att Gud fanns, det existerade inga tvivel. När jag kom tillbaka som vuxen handlade det mycket mer om förnuftsmässiga skäl. Om överväganden. Jag tvivlade, men det fanns så mycket som ändå talade för att Gud fanns.

Du talar ofta om tvivel. Varför? Är du inte helt säker på att Gud finns?

När jag var liten tvivlade jag aldrig. För mig var tron på Gud lika självklar som att pappa, mamma och mina syskon fanns. När jag som vuxen kom tillbaka till tron fanns där ett mått av tvivel. Dessa tvivel har jag aldrig lyckats bli av med. På det viset är jag inte helt säker. Från början trodde jag nog att det skulle växa bort och jag tyckte inte om dem. Numera kan jag se att tvivlet har en del positiva effekter. Jag drivs av en sorts sanningslidelse, det finns en inre drivkraft av sökande efter svar som nog egentligen bottnar i mina egna tvivel. Det fungerar som en slags inre motor. Jag måste finna svar på vissa frågor, om inte annat för min egen skull. Det gjorde att jag gick den långa vägen som jag beskriver i boken ”Vägen genom”, det var också drivkraften bakom boken ”Alexandra”.

Varför blev du kristen?

För att det mesta ändå talar för att det finns en Gud. Kristendomens Gud. Därför är jag kristen. Men tron är inte för mig en piedestal att kliva upp på och betrakta utsikten från, tron är för mig en väg att gå. En kamp att utkämpa. Det är det jag och vi håller på med. Varje dag.

Hur tänker du dig livet efter detta?

Jag tror vi förblir människor. Och att Gud förblir Gud. Och jag tror vi kommer att möta varandra igen. Samtidigt tror jag livet på andra sidan är så mycket mer och så mycket större. Jag tycker om bilden av fröet som läggs ner i jorden och dör. Så är det med vår kropp. Den kommer att dö. Men vad händer med exempelvis ett solrosfrö som hamnat i jorden? Det lilla obetydliga fröet blir något oerhört mycket större och mer fantastiskt är det var. Ändå är det samma frö. Livet efter döden är något så mycket större och mer fantastiskt än det som finns här. Ändå är det samma. Och vi kommer att känna igen varann.

Ett tag tänkte jag mycket i negationer. Inget lidande, ingen sorg eller smärta. Inga tårar och ingen bitterhet. Ingen ondska. Numera tänker jag hellre i positiva termer. God gemenskap och kärlek. Trygghet, öppenhet och respekt. Och så Gud. Jesus. Dessa bilder multiplicerat med 100.000. Kanske miljoner. Tja. Ungefär så tänker jag…

Hur kan du tro på en god Gud när livet på den här jorden ser ut som det gör?

Jag tror att Gud är god. Och att allt Gud vill är gott. Så måste jag tro, annars faller mitt mönster ihop. Jag tror också att det finns ondska. Verklig ondska. Det är inte så att Gud har en plan eller tanke med det onda, med att barn dör i cancer eller att människor slår ihjäl varann i krig. Så måste jag också tänka, annars går inte min ekvation ihop. Gud är god, ondskan är verklig. Men varför? Varför finns ondskan? På den frågan tror jag det finns flera svar. Ett är att Gud gav människan frihet. Det betyder att delar av det som är ondska och lidande inte kommer från Gud utan från oss människor. Ett annat svar är att ondskan ibland kan leda till något gott. Men inget av svaren ger oss ett helt mönster, de löser inte ekvationen. Fortfarande är lidandets problem en fråga som jag återvänder till gång på gång. Den är en del av min kamp.

Tror du på äktenskapet och en livslång relation?

Absolut. Samtidigt är det inte nödvändigtvis så att äktenskapet blir livslångt. Skilsmässa måste finnas, det behövs en väg ut ur relationer som gått i baklås. Dessutom är det nog så att alla relationer går upp och ner, ibland kan vi behöva hjälp att komma vidare. Få saker gör så ont som när de verkligt nära relationerna inte fungerar. Samtidigt är det få saker som betyder mer än när dessa relationer faktiskt fungerar.

Alla varken kan eller ska gifta sig och skaffa familj. Däremot tror jag att alla behöver människor som står oss nära. Var och en måste självklart hitta sin livsväg men gemensamt för alla är nog ändå att vi behöver människor som står oss riktigt nära. På något vis behöver vi nog alla relationer som är livslånga.

Vad är meningen med livet och vad är ett gott liv för dig?

Om det nu är så att det finns en Gud som skapat oss människor, då tror jag meningen med vårt liv är att använda de gåvor och de dagar Gud gav. Och att leva med de människor han satt i min väg. För mig är det livets mening. Det betyder ett mått av arbete och ansvar, det betyder också ett mått av vila och njutning. Livets mening handlar också mycket om relationer, människor som finns i vår närhet, som vi är beroende av och som är beroende av oss.

Det betyder en djup och ödmjuk tacksamhet över det mått av liv vi trots allt fått. För mig är detta en livsfilosofi som jag vill bäras av – livet är inte evigt för någon enda av oss, men den här dagen har vi fått. Och de här människorna. Låt oss då ta det och gör det bästa vi kan av den.

Hur ska man veta sin kallelse?

Också här finns flera svar. Man kan be, fråga Gud vad han vill med mitt liv. Men jag kan också se, iaktta det Gud lagt ner i mig. Är jag analfabet, dyslektiker och ruskigt skoltrött kanske Gud inte vill ha mig till att bli lärare. Är jag totalt okunnig på språk kanske jag inte ska bli reseguide i Guatemala eller översättare av komplicerade zulu-texter och en tondöv person kan nog släppa kravet att bli musikpedagog. För mig är detta dessutom en värdemätare på ett bra jobb. Om jag får använda en del av det som är styrkan i min personlighet, då har jag nog hittat rätt. Och gärna inte bara en eller två egenskaper utan flera. Kanske många.