Torgny ”Tojje” Wirén

Jag är född den 17 mars 1958. Min pappa var pastor i Svenska Missionskyrkan eller Svenska Missionsförbundet som det hette då. Redan som riktigt liten fick jag smeknamnet ”Tojje”. Pappa tyckte att pojkarna skulle ha gamla fornnordiska namn, mamma kände att ”Torgny” var lite hårt och kallt för en liten baby. Det var så hon kom på ”Tojje”. Genom åren har jag levt med båda namnen. I lite mer formella sammanhang kallas jag som regel ”Torgny” medan barn och ungdomar liksom de som känner mig väl nästan alltid säger ”Tojje”.

Som pastorsbarn på den tiden fick man bereda sig på att flytta ganska mycket. Den första pastorstjänsten pappa fick var i Ryssby utanför Ljungby i Kronobergs län. Där föddes min storebror Björn. Därefter blev pappa ungdomspastor i Stockholm, vi flyttade till Blackeberg där jag föddes. Sedan bar det av till Hjo i Västergötland där min lillasyster Ingela föddes. 1965 flyttade vi till Nässjö i Småland och tre år senare hamnade vi i Falköping. Pappa fick tjänst på distriktet, motsvarande Svenska kyrkans stift. Först var han distriktssekreterare i Skaraborgs distrikt och lite senare blev han dess föreståndare, Missionskyrkans motsvarighet till biskop.

Jag växte upp i kyrkan, har gått i söndagsskola, nying, scout och tonår. Och jag har under barn- och ungdomsåren hört massor av predikningar. För en del kan det säkert bli för mycket. Så var det aldrig för mig. Jag tyckte att Gud och Jesus var det mest spännande man kunde diskutera. Och att Gud existerade var jag alldeles övertygad om. Det fanns liksom ingen tvekan. Jag trodde att Bibeln var sann och att Gud älskade alla människor på jorden. Precis varenda en. Det var den djupa, självskrivna grunden i min världsbild.

På gymnasiet gick jag ett program med sjukvårdsinriktning. Det betydde att jag mötte svårt sjuka människor. För mig blev detta lite av en chock. Jag som alltid tänkt att Gud älskar alla människor och vill alla väl. Nu mötte jag det nakna, osminkade lidandet. Jag såg barn dö i cancer, jag såg lyckliga familjer splittras därför att deras pappa dött i en trafikolycka. Och jag kunde inte låta bli att fråga mig var Gud fanns i allt detta – den Gud som hade all makt, som skapat hela detta närmast oändliga universum och som älskade varje liten varelser i denna oerhörda värld.

Efter gymnasiet jobbade jag ett år som ungdomsledare i en kyrka nere i Skåne. Inte heller där lyckades jag riktigt få ihop alla pusselbitarna. Lidandets problem mötte jag där nere också. Jag bad mycket men tyckte inte att Gud svarade på alla böner. Det gick ytterligare en tid av mycket funderande, diskuterande och läsande. Frågorna växte, jag grubblade mycket på utvecklingsläran och det faktum att man kunde förklara universums tillkomst utan Gud. Allt skedde långsamt. Någon gång i november det året jag fyllt nitton insåg jag att jag inte hade någon tro kvar.

Jag fortsatte jobba inom sjukvården. Samtidigt läste jag en del kompletterande ämnen på gymnasiet, jag tänkte att jag skulle försöka krångla mig in på läkarutbildningen. Men frågorna jag brottats så mycket med pockade på ett svar. Jag började läsa filosofi, kände mig uppfylld av alla dessa kloka tankar från människor som ägnat en livstid åt att fundera över livet och dess väldiga frågor. Gradvis gled jag in på religionsvetenskapliga studier. Kristendomen tyckte jag att jag avverkat, men det fanns mycket i den österländska religionen som attraherade mig. Samtidigt med detta arbetade jag på en onkologavdelning. Alla patienterna på avdelningen hade någon form av cancer. Många låg inne för ganska långa och svåra behandlingar, andra låg där och väntade på att få dö. Jag tyckte så mycket om att prata med dessa människor, speciellt på kvällarna kunde jag sitta länge och prata om livet och döden med någon som själv befann sig i dödens närhet och som hunnit fundera mycket över vad som var på väg att hända. Det var under den tiden som jag långsamt kravlade mig fram till en sorts tro igen. Inte samma som jag hade under uppväxten. Inte lika säker, inte lika trygg. Men ändå en tro. Det var också under tiden på onkologavdelningen som tanken föddes att istället bli sjukhuspräst. Då kunde jag fortsätta läsa religion och filosofi, jag skulle få fortsätta prata dessa stora och svåra frågor kring livet och döden. Och jag skulle få göra det på arbetstid. En sorts lycklig kombination mellan den vita sjukvårdsrocken jag haft så länge och som jag älskade så högt – och den svarta prästrocken där man fick fundera över livet, lidandet och döden. 1980 flyttade jag till Lund för att läsa teologi. Fem år senare – 1985 – prästvigdes jag för Växjö stift.

Jag är sedan 1978 gift med Pia. Vi har tre barn; Jakob, Johannes och Lisen. De är alla tre vuxna nu och vi är stolta och glada över de olika sorters liv var och en av dem håller på att skapa. Kvar hemma finns däremot två hundar, två små Cavalier King Charles Spanielflickor. Wilma född 2001 och Blenda född i januari 2004. År 2000 lämnade vi vår lägenhet och sommarstuga och köpte ett hus från förra sekelskiftet. Det ligger i Hovslätt strax utanför Jönköping och är något av vårt drömhus. Vi är så glada och tacksamma över att få bo där.

Förutom familjen och mitt jobb tycker jag om att resa och att greja med huset. Jag gillar också att motionera en del, både att springa med hundarna i skogen och att åka Vasaloppet - Öppet spår med min bror. Att skriva har alltid varit en hobby. Om det inte blivit läkare eller präst så hade jag nog valt att bli journalist.