Böcker
Skrivandet är för mig ett viktigt arbetsredskap men också en hobby jag kan ta med mig överallt, var jag än är. Jag mår allra bäst när jag har en bok eller ett skrivprojekt på gång. Att en sen kväll eller en tidig morgon få ta fram kollegieblock och en penna, eller kanske sätta mig med datorn i knät känns fantastiskt. Det är som att gå in i en annan värld eller åtminstone ett helt annat rum. Ofta kan jag släppa det som finns omkring mig. Och så lever jag för en stund helt i det jag skriver.
Så här långt har det blivit sju böcker. Den allra första var en självbiografi som kom ut strax efter det att jag prästvigdes som tjugosjuåring, nummer två och fyra var ungdomsromaner och nummer tre och fem berättelseböcker eller andaktsböcker. Tillsammans har dessa böcker tryckts i mer än 100.000 exemplar. Flera av dem är också översatta till danska och norska. Tyvärr är alla dessa fem slut på förlaget men några av dem går kanske att hitta på antikvariat.
De två senaste däremot finns fortfarande att köpa: ”Djupare under ytan” är också en andaktsbok med 52 berättelser, en för varje vecka under året. Den senaste boken är en deckare jag skrivit tillsammans med min barndomsvän; kriminalkommissarie Torbjörn Åhgren. ”Döden vid Vättern” eller ”Medan staden sover”.
Vägen genom – en sanningssökares kamp
… hette min allra första bok. På sätt och vis var det tillfälligheter som gjorde att den alls blev till.
Under teologiutbildningen i Lund hade jag jobbat ganska mycket med Bibeln och dess trovärdighet. För att bli präst kände jag att jag verkligen ville tro på det som är kristendomens fundament.
Tre av uppsatserna jag skrivit tyckte jag var så viktiga att fler borde få möjlighet att läsa dem. Därför skickade jag iväg dem till ett kristet bokförlag. Eftersom de varken visste vem Torgny Wirén var eller varför de där uppsatserna varit så viktiga för mig skrev jag fem – sex A 4 sidor där jag berättade om min bakgrund. Jag talade om att jag var uppvuxen i ett kristet hem men att jag mot slutet av tonåren förlorade min tro, hur jag började läsa filosofi och österländsk religion innan jag långsamt kom tillbaka till en kristen tro igen. Sedan berättade jag om mina studier i Lund och varför det blev så viktigt för mig att fundera över ifall Bibeln var sann. Så skickade jag iväg brevet tillsammans med de tre uppsatserna till bokförlaget. Ett par veckor senare ringde förlagschefen upp mig. Han förklarade att uppsatserna nog inte var så intressanta för andra än fackteologer att läsa. Däremot sa han att han tyckte om min handskrivna berättelse där jag beskrev hur jag tappat min tro och sedan långsamt kravlade mig tillbaka igen. Han frågade om jag inte kunde utveckla den berättelsen lite.
Så blev det. Arbetet resulterade i boken ”Vägen genom – en sanningssökares kamp”. Den kom ut 1987 på bokförlaget ”Salt och Ljus”. För mig var det en sorts självbiografi där jag inledde med att berätta om hur tvivlen började ansätta då jag praktiserade på sjukhus som sjuttonåring. Boken följer sedan hela processen till dess att jag som tjugosjuåring var klar med teologstudierna och just blivit präst.
”Vägen genom” kom ut i två upplagor men är sedan länge slut på förlaget. Kanhända går den fortfarande att få tag på antikvariskt.
Om änglar kunde tala
När jag var klar med ”Vägen genom” kände jag att jag väldigt gärna ville fortsätta skriva.
Samtidigt jobbade jag med ungdomar. Både nu och då fick jag frågor som handlade om viktiga saker i deras liv. Det kunde ha att göra med självbild och självförtroende, om att hitta sin livsuppgift och vilken utbildning eller jobb man skulle välja, om det går att veta ifall den man är ihop med verkligen är den ”rätte” och hur man i så fall får denna relation att hålla. Andra frågade om hur man kunde vara säker på att Gud fanns och att Kristendomen verkligen är sann. Eller hur man gjorde för att växa som kristen, hur bön och bibelläsning fungerade. Jag fick frågor kring sexualitet, någon undrade om Guds ledning och hur man kan veta vad som är Guds vilja med ens liv. Kort sagt, massor av frågor som rörde det kristna livet och hur det är att vara ung.
Med många av dessa frågor som grund växte långsamt berättelsen fram. Den handlade om en kille som hette Frank. Han växte inte upp i ett kristet hem men när han sedan blev kristen ställdes han inför många av de frågor som hans kristna kamrater tyckte var självklara.
När man skriver en bok behöver man nog ha en tänkt läsare eller målgrupp. Jag skrev för 17-åringar. Det betydde att jag kunde ta upp en hel del ganska komplicerade frågeställningar och problem. Samtidigt visste jag att 17-åringar sällan läser vidare ifall det inte är en tillräckligt intressant och spännande historia. För mig var detta en viktig sporre. Jag ville skriva en så rafflande berättelse att sidorna vände sig själva. Samtidigt ville jag ta upp så viktiga och ärliga frågor att det också gav något för själen och för livet. Jag arbetade med ”Om änglar kunde tala” i sju år. Aldrig på heltid utan bara som en slags hobby under tidiga morgnar och sena kvällar. Var jag än befann mig hade jag alltid med mig ett kollegieblock med några scener från Franks liv. Skrivandet blev min ständiga följeslagare och vän.
En spännande sak jag snart upptäckte var hur mycket research som faktiskt krävdes. Frank utbildade sig till läkare, blev neurokirurg och flyttade till Afrika. Visserligen hade jag arbetat en del år på sjukhus, jag hade varit med om både operationer och obduktioner men jag var inte läkare och definitivt ingen neurokirurg. Och jag hade aldrig varit i Sudan. Parallellt med skrivandet fick jag läsa ganska många böcker i kirurgi och allmänmedicin, sätta mig in i en hel del av de frågeställningar Frank brottades med. Jag fick läsa Afrikaskildringar och böcker om Sudan. Och jag rådfrågade åtskilliga läkare, Afrikamissionärer och teologkollegor. Också detta var en spännande del av skrivandet. Till en början var förlaget ganska tveksamma när de fick mitt tjocka manuskript. Att ge ut en ungdomsroman på närmare 400 sidor. Vågade man det? Läste verkligen ungdomar böcker? Självklart visste inte heller jag ifall boken skulle fungera, men den gjorde faktiskt det. ”Om änglar kunde tala” kom ut 1996. Den har tryckts om tio gånger och getts ut i mer än 35.000 ex. Och många, många har berättat för mig vad boken fått betyda …
Under ytan
Ända sedan jag var liten har jag tyckt om berättelser. Redan som barn märkte jag hur temperaturen i kyrkan steg om det var så att predikanten berättade en historia. Koncentrationen ökade, människor lyssnade på ett helt annat sätt. Då jag själv kom ut som präst började jag ganska snart använda berättelser. Och jag kunde inte undgå att märka – berättelserna fungerade!
Åren gick. Nu och då hände det att människor kom fram till mig och frågade om det var så att jag skrivit ner mina berättelser, ifall de fanns utgivna någonstans. Jag tyckte frågan var konstig. En berättelse måste berättas. Den ska inte läsas. Till sist hade frågan kommit så många gånger och från så många olika håll att jag ändå bestämde mig för att prova.
För mig var detta ett ganska roligt jobb. Att försöka skriva ner det jag så många gånger berättat. Trots allt är det en sak att berätta och en helt annan sak att läsa det. Då finns inga gester med, inte några variationer i röstläge. I en nedskriven berättelse måste orden kunna stå för sig själva.
När boken kom ut hade den 52 berättelser, en för varje vecka under året. Min vän Mats Johansson på bokförlaget Cordia valde ut sex stycken bibeltexter till var och en av dessa berättelser. På så vis blev ”Under ytan” en andaktsbok man kunde använda varje dag på året.
Som sagt var jag ytterst tveksam till om berättelserna verkligen skulle fungera i skriven form. Ganska snart blev jag ändå övertygad om att de faktiskt gjorde det. ”Under ytan” fungerade som andaktsbok för både ungdomar och äldre. Hela familjer kunde använda den. Dessutom har jag fått höra från människor med de mest skilda professioner att de använt berättelserna för sina elever och anställda, bland patienter eller åhörare. ”Under ytan” har tryckts i mer än 40.000 ex och har även översatts till både norska och danska.
Alexandra
Det finns nog ingen bok jag känt en så stark inre maning att skriva som Alexandra. Så många gånger har jag fått frågor om de andra religionerna. Hur de förhåller sig till varann och vad man ska tänka när man möter en muslim eller en hindu. Jag insåg snart att något behövde sägas i detta ämne och gradvis började jag också förstå att en av de som borde säga något nog ändå var jag.
Jag ville skapa en vacker historia, låta en person som inte visste särskilt mycket om religion nyfiket och naket möta alla de olika världsreligionerna. Därför skapade jag Alexandra Kantoni. Hon växte upp på Lidingö utanför Stockholm. Alexandras föräldrar var inte alls intresserade av religion, flickan var varken döpt eller konfirmerad. Alexandras föräldrar jobbade mycket och var sällan hemma. Det var däremot hennes nio år äldre bror. Ända sedan Alexandra var sex år gammal hade han utnyttjat henne sexuellt. Övergreppen fortsatte långt upp i tonåren. Detta skapade så oerhört mycket av skuld, skam och hat. När Alexandra var arton fick hon beskedet att magvärken som plågat henne en tid orsakades av cancer. Läkarna opererade men då var det redan försent. Alexandra fick veta att hon bara hade ett antal månader kvar att leva.
I det läget hörde Alexandra talas om en eremit som levde högt uppe bland Himalayas berg. Eremiten bodde på 4500 meters höjd i Anapurnaområdet och ryktet sa att eremiten kunde utföra extraordinära mirakler. Eftersom läkarna i Sverige inte kunde göra något mer beslutade sig Alexandra för att gripa halmstrået. Hon ger sig iväg till Nepal och träffar eremiten. Denne utför någon sorts ritual på henne. Riktigt vad som händer vet nog ingen, men Alexandra känner sig botad. Samtidigt har Alexandra fått känna stillheten och friden uppe bland bergen. Hon inser att bergen, vidderna och vinden ger henne någonting som hon aldrig upplevt förut. Därför ber hon eremiten att få stanna.
Man kan givetvis inte stanna hos en eremit. Då är han ju ingen eremit längre. Ändå får Alexandra faktiskt göra det. Eremiten har ett annat eremitage lite längre norrut som han själv beger sig till. Alexandra får stanna kvar. I tystnaden och stillheten uppe bland bergen upplever Alexandra friden och kraften i de ändlösa vidderna. Aldrig hade hon varit i närheten av några sådana känslor förut. Hon känner sig trygg, hon känner sig fri. Och hon känner sig frisk. Men tiden går. Gradvis kommer en vag känsla av oro, en sorts inre rastlöshet. När eremiten kommer ner för att se till Alexandra börjar hon ställa frågor som eremiten inte riktigt känner sig bekväm med. Därför rekommenderar han att Alexandra ska söka upp ett hinducenter i Indien. Han ber henne tala med Mata Ana.
Alexandra lämnar eremiten. På vägen till Indien snubblar Alexandra över ett buddhistkloster. Hon stannar där en tid, får undervisning av ledaren i klostret och munkarna lär henne meditera. När hon sedan når hinducentrat visar Mata Ana på några av de närmast ändlösa djupen i hinduisk religion. På centrat träffar Alexandra också en muslimsk kille som erbjuder henne att följa med till en Koranskola i Syrien. Alexandra gör det, möter professorn på skolan, hör hans föreläsningar och hon får lära sig arabiska. Hon får till och med göra vallfärden ner till Mecka. Efter ytterligare en tid gör sig sjukdomen ändå till känna. Alexandra återvänder till Sverige och hamnar på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Där möter hon en koptisk läkare från Egypten. Denne berättar för Alexandra om sin kristna tro.
På så vis får Alexandra möta primitiv urreligion hos eremiten i Nepal, hon får se levande buddhism genom munkarna och hinduism hos Mata Ana vid Gangesflodens strand. Och hon får lyssna till föredrag av professorn på Koranskolan i Syrien. Slutligen möter hon också kristendomen genom den koptiske läkaren på Karolinska sjukhuset.
När Alexandra kommit så långt på sin resa gör hon sina reflektioner, drar slutsatser av allt det hon varit med om. Och som alltid går Alexandra sin egen väg …
Alexandra gjorde en både lång och i många bemärkelser hissnande resa. För mig var arbetet med boken också en lång och hissnande resa. Den tog mig åtta år att skriva. Som research läste jag ganska många böcker, jag reste till både norra och södra Indien, var i Syrien och Mellanöstern. Och självklart på Lidingö och Karolinska sjukhuset. Jag fick anledning att prata med massor av människor från så många olika bakgrunder. Frågeställningarna kring boken var för mig nödvändiga att ställa. Tillsammans med Alexandra har också jag gjort en mycket lång resa. Jag är tacksam för allt jag lärde mig under den resan. Och jag vet att många av de som läst boken ”Alexandra” fått göra en liknande resa.
Under ytan II
Den första andaktsboken ”Under ytan” kom ut när jag varit präst i tio år. När ”Under ytan II” gavs ut hade det gått ytterligare tio år. Många nya berättelser hade hunnit födas under den tiden. Den här gången gjorde vi så att jag skrev ner ett åttiotal berättelser som jag använt mig av och berättat i olika sammanhang. Dessa lämnade vi till tio stycken ungdomar som fick läsa och välja ut de 52 bästa. Det skulle vara en för var vecka. Till varje berättelse knöts sex olika texter: ett bibelord från gamla testamentet, ett från det nya, en psalmvers, en bön, några samtals- eller diskussionsfrågor och slutligen ett par tänkvärda citat. På så vis blev också ”Under ytan II” en andaktsbok för ungdomar och andra vuxna. Och den kunde användas varje dag under året.
Djupare under ytan
Andaktsboken ”Under ytan” kom ut när jag varit präst i tio år. Där samlade jag ihop berättelser och bilder jag använt mig av under min första tid som präst. Efter ytterligare tio år kom ”Under ytan II” ut. Då hade jag samlat på mig ännu fler berättelser. Båda böckerna bygger på samma koncept: 52 berättelser, en för varje vecka under året. Till detta knyts sex bibelord. Eller i ”Under ytan II”: bibelord, samtalsfrågor, psalmverser, böner och citat.
Så gick det ytterligare tio år. Då förklarade förlagsredaktören på Verbum att de inte tänkte trycka ”Under ytan” och ”Under ytan II” mer. Istället bad de mig skapa en ny andaktsbok med berättelser där jag fick plocka det jag ville från de båda andra böckerna och samtidigt foga in en del nya. Detta skulle bli ”Djupare under ytan”.
Ungefär en tredjedel av berättelserna jag valde kom från ”Under ytan”, en tredjedel från ”Under ytan II” och en tredjedel var nya berättelser som inte varit tryckta förut. Samtidigt skrev jag om alla berättelserna, gav dem ett litet fräschare språk och kanske också en ny inramning.
Till varje berättelse skulle jag också välja sex bibelord. Det kan man givetvis göra på olika sätt. Jag valde att läsa igenom hela Bibeln från pärm till pärm med penna i hand. Och så markerade jag tänkbara bibelcitat. För mig blev det ett spännande och oerhört viktigt arbete. På nytt insåg jag hur fantastisk Bibeln är, hur många underbara texter som finns. Och hur mycket Bibeln faktiskt har att säga in i vår tid. Jag fick också välja en bön till varje berättelse hämtad från den rika skattkammare som värkts fram av människor genom hela kyrkohistorien.
Resultatet av allt detta blev alltså ”Djupare under ytan”, tänkt att läsas som en andaktsbok med en berättelse för varje vecka under året och ett bibelavsnitt per dag. Men det är också en bok man kan läsa högt ur – eller göra till sin och själv berätta – på samlingar i kyrkan, hemma eller på andra ställen där man tycker att berättelser passar.
Döden vid Vättern & Medan staden sover
En av mina barndomskamrater är numera polis och kriminalkommissarie i Göteborg. Vi brukar träffas ett par gånger om året, bara han och jag; för att spela gitarr, gå långa promenader och äta pizza. Torbjörn läser oerhört mycket, bland annat många deckare. Ofta har vi pratat om böcker vi läst men vi har också pratat skrivande.
En sen kväll föddes idén att vi skulle skriva någonting tillsammans. Vi bestämde att det skulle vara en spänningsroman men att vi samtidigt kunde få användning av våra respektive professioner. Vi bestämde oss också för att händelserna skulle utspela sig i Jönköping, staden där jag bor.
Torbjörn skapade den skotskfödde civilingenjör-studenten som under sitt utbytesår på KTH i Stockholm träffade psykologstudenten Kerstin. Och så blev det polishögskolan istället. Och sedan kriminalkommissarie i Jönköping.
Jag skapade Rebecca Calderoni, tjejen som efter halva läkarutbildningen oväntat bytte bana och istället blev präst i Jönköping. Tillsammans med en hel del andra karaktärer spelar dessa två huvudroller i det drama som utvecklas.
Under den här tiden har Torbjörn och jag träffats ganska många gånger, vi har pratat om händelseförloppet, skapat nya scener som vi sedan åkt hem för att skriva. Vissa avsnitt var enkla att forma, andra har vi värkt fram under timslånga, penetrerande samtal.
För oss har det varit viktigt att boken skulle vara spännande, det måste finnas ett driv i händelseförloppet och ett djup i karaktärerna som gör att man helt enkelt måste fortsätta läsa. Samtidigt skulle det kännas att det är en polis och en präst som skrivit. En polis som känner yrket och har erfarenhet och kunskap för hela dess spännvidd, men som samtidigt äger detaljkunskaper i kriminalteknik och som vet hur avgörande dessa upptäckter många gånger kan vara. Det skulle också kännas att den andre som skrivit brottats med frågor om lidandet och den mänskliga naturens många och märkliga bottnar, om naturvetenskap och tro men också om hantverket att kunna tala till tusen personer första advent, ha komplicerade samtal under absolut tystnadsplikt och att gå fram till en ung människas kista i ett överfyllt kapell och försöka säga och göra något som faktiskt gör skillnad.
Det blev en bok på närmare 500 sidor utgiven på Libris förlag med titeln ”Döden vid Vättern” eller som inbunden: ”Medan staden sover”. Den finns också som ljudbok på Bokförlaget Lind & Co inläst av Sofia Berntsson. Också då är titeln: ”Döden vid Vättern”.