Det var slutet av maj månad, klockan närmade sig halv tio på kvällen. Jag hade besökt en familj norr om stan och skulle cykla hem. Då kom det en brandbil norrifrån med blåljus och sirener i full fart in mot Jönköping. Några minuter senare kom ytterligare en brandbil. Blåljus och sirener. Jag fortsatte cykla in mot centrum. När jag närmade mig Sofiakyrkan inne i centrala stan såg jag en hel massa folk. De stod runt hela kvarteret och tittade upp mot kyrkan. Jag cyklade närmare. Då såg jag avspärrningarna. När jag kom lite närmare upptäckte jag den första brandbilen. Efter ytterligare några meter såg jag att det fanns åtta brandbilar innanför avspärrningen. Den största av dem, stegbilen, hade riktat sin stege upp mot tornet. Det såg nästan löjligt ut. Stegen var trettio meter hög och räckte knappt tredjedelen upp. Huvudporten hade de lyckats öppna, flera brandmän var på väg in.
Jag släppte cykeln, tog mig innanför avspärrningarna och gick fram till en av brandingenjörerna.
– Jag är präst i den här kyrkan, sa jag. Vad är det som händer?
Då pekade han upp mot tornet.
– Vi vet inte säkert, sa han. Men det kan vara så att det brinner innanför koppartaket.
Han räckte mig en kikare. Då såg jag det också, en tunn rökslinga som steg från taket högt där uppe.
– Vet du hur hög Sofiakyrkan är? frågade brandingenjören.
– Sjuttiotre meter, svarade jag.
Då tog han mobiltelefonen och beställde en kranbil. Det tog en stund.
Under tiden hade brandmannen som varit uppe i tornet kommit tillbaka. Han hade inte känt någon brandlukt, ingen branddetektor hade heller utlösts. Mer och mer började man ana att det nog inte brann utan att det kanske istället var en insektssvärm högt där uppe som kläckt sina ägg. Men man var inte säker.
Så kom kranbilen med korg och allt. Brandingenjören hoppade in i korgen, brandmannen som varit uppe i tornet hoppade också in. Och så kranbilsföraren. Jag stod där. Och jag såg ju att det fanns plats för en till. Jag tvekade lite. Sedan tog jag ett steg fram och frågade om de inte behövde en präst i korgen också. Brandingenjören såg på mig och skrattade.
– Visst, sa han. Självklart behöver vi ha en präst med oss.
Och så bar det uppåt. Tjugo meter. Fyrtio. Och sextio. Kranbilsföraren styrde närmare tornet. Då såg vi insekterna. Brandingenjören la till och med handen på koppartaket. Och det var bara solvarmt. Alltså brann det inte under taket!
Samtidigt var det väl inte varje dag som kranbilsföraren var högt uppe i Sofiakyrkans torn så han tyckte att vi skulle fortsätta ända upp.
Högst upp på Sofiakyrkan finns ett kors. Nerifrån ser det kanske inte så särskilt majestätiskt ut men när man är där uppe ser man: Korset är åtta meter högt. Och det är förgyllt med bladguld. Envist sträcker det sina väldiga armar ut över vätterbygden. Igen slog det mig vad korset egentligen symboliserar. Såklart att Jesus spikades upp på ett kors. Men på ett djupare plan: Gud som öppnat sin famn. Gud som öppnat sin famn på så vid gavel att han tar emot var och en som kommer.
Vilket håll man än kommit ifrån när man närmar sig Jönköping så ser man Sofiakyrkan. Och man ser korset allra högst upp. Kors finns på kyrkor över hela världen och korset har funnits i två tusen år. Som en tyst, ordlös påminnelse till alla som ser det: Gud har öppnat sin famn. Gud har öppnat sin famn på så vid gavel att han tar emot var och en som kommer!
Torgny Wirén