I december 2019 var jag uppe i Stockholm tillsammans med en barndomskamrat. Vid lunchtid gick vi Drottninggatan bort mot Gamla stan. I höjd med Sergels torg blev vi stoppade av dansk TV. Journalisten höll fram sin mikrofon mot oss:
– Det har ju varit ganska många dödsskjutningar i Sverige sista tiden, sa han. Och det har varit en hel del sprängningar. Varför har Sverige blivit så hårt, så mörkt och så kallt?
Min barndomskamrat är polis och kriminalkommissarie i Göteborg, jag är skol- och ungdomspräst i Jönköping. Vi tittade på varandra. Ingen av oss var väl alldeles övertygad om att Sverige verkligen blivit hårt, mörkt och kallt. Och om det nu ändå var så kändes det inte helt enkelt att med några korta meningar försöka ange en orsak. Så vi skakade på huvudet och gick vidare.
Men frågan har dröjt sig kvar hos mig. Kanske inte så mycket om vad som är orsaken till det kalla och hårda utan mer vad man i så fall ska göra åt det. Hur världen ska bli mjukare och inte så mörk och kall. Det var en händelse jag kom att tänka på, något jag var med om för ganska många år sedan:
Jag hade blivit kontaktad av kriminalvården. De bad mig vara med på en kurs för grovt kriminella karlar. Alla hade avtjänat långa fängelsestraff och var nu på väg att slussas ut i samhället igen. Kursen skulle hållas på en gård långt ute på landet.
Jag hade förberett mig väl, både med vad jag skulle säga och med en del övningar.
Klockan var strax efter åtta på morgonen när jag skulle åka iväg. I fåtöljen i hallen satt vår lilla hund, en Cavalier King Charles Spaniel. Hon såg på mig med stora, bedjande ögon och undrade om hon inte kunde få följa med. Min fru jobbade och barnen var i skolan. Jag skulle sitta i bilen ganska många timmar så jag tyckte hon kunde må bra av att göra det.
Egentligen var det först när jag körde upp på gårdsplanen där kursen skulle vara som jag insåg att det nog inte varit så bra att jag tog med mig lilla Lucy. På gräsmattan alldeles bredvid uppfarten stod två karlar och rökte. Men behövde inte direkt vara psykologutbildad för att förstå att de där karlarna inte var vilka som helst. Stora som hus var de. Armarna såg ut som ekstockar. Det syntes att de lyft en hel massa tyngder varenda dag i fängelset. Jag frågade mig vad som skulle hända ifall jag släppte ut lilla Lucy. Vem visste vad de hade för erfarenhet av hundar. En enda spark så skulle allt vara över. Samtidigt hade hon suttit så länge i bilen att hon helt enkelt måste ut och rastas.
Så jag öppnade bakdörren. Glatt hoppade hon ut. Och så sprang hon raka vägen bort till karlarna som stod på gräsmattan. Och hon kom bakifrån. Plötsligt kände en av männen hur någonting rörde vid hans byxben. Jag såg hur han ryckte till. Långsamt vände han sig om och fick se den lilla hunden. Jag såg att han tvekade. Men så böjde han sig ner; mödosamt med alla sina muskelkilon. Och så började han klappa lilla Lucy.
Jag såg att också den andre tvekade. Men även han böjde sig ner och klappade Lucy.
Under hela mitt pass satt Lucy i knät hos den störste av alla karlarna. Jag hade ingen aning om vad han gjort i sitt liv för att förtjäna ett så långt fängelsestraff. Men han satt där med Lucy i knät och klappade den lilla hunden med sina stora, grova händer. Och han sken som en sol.
När mitt pass sedan var över följde mig hela det här gänget grovt kriminella karlar till bilen för att ta avsked – inte av mig utan av Lucy. Och jag förstod ju det; att Lucy under den här eftermiddagen hade betytt så oerhört mycket mer än vad jag gjorde med mitt prat och mina övningar.
När jag åkte hem funderade jag en del över varför. Jag vet såklart inte, men jag är inte säker på om effekten verkligen varit likadan ifall jag kommit med en väldresserad polisschäfer. Hemligheten med Lucy ligger nog i att hon var så liten. Hon var så skör att hon lyckades öppna upp någonting hos de här grovt kriminella karlarna som varit knutet och slutet länge, länge, länge.
Om journalisten istället frågat vad vi ska göra för att den här världen ska bli lite mjukare, lite ljusare och varmare – då hade jag velat berätta för det danska folket om den där eftermiddagen då vår lilla Lucy gjorde något alldeles sällsamt med en hel grupp grovt kriminella karlar.
Torgny Wirén
Torgny Wirén läser berättelsen Lucy och de kriminella