Det rådde alltid en viss hysteri kring sommarpraktiken alldeles innan prästvigningen. Vissa tänkte nog att det skulle kunna avgöra hela deras framtid. Några av studenterna blev placerade i en domkyrka i någon av de större städerna, andra fick nöja sig med en praktikplats någonstans ute på landet. När mitt besked kom blev jag faktiskt ganska besviken. Orten som stod i brevet saknade varje tillstymmelse till status. Först på en detaljerad karta över Småland hittade jag stället jag aldrig hört talas om förut. Jag var placerad i Agunnaryd.
Egentligen var det först när vi kom dit som jag insåg att Agunnaryd var både trevligt och alldeles enormt känt. Agunnaryd utgjorde nämligen en fjärdedel av namnet i världskoncernen IKEA. De båda första bokstäverna i IKEA kommer från Ingvar Kamprad, mannen som startade alltihop. Tredje bokstaven Elmtaryd är gården där han växte upp och sista bokstaven är Agunnaryd, samhället han kom ifrån.
När vi kom dit, det var sommaren 1984, höll man på att renovera Agunnaryds prästgård. Ibland brukade jag sitta ute med byggjobbarna under deras förmiddagsfika. Några av dem var jämnåriga med Ingvar Kamprad, IKEA´s grundare. De berättade hur han som barn cyklade omkring på gårdarna och sålde nylonstrumpor och reservoarpennor. Sedan kom han på den fiffiga idén att möbler kunde säljas platta. På så vis sparades både fraktutrymme och monteringskostnader. Dessutom kunde den som köpt paketet skryta med att åtminstone ha monterat möbeln själv.
När Ingvar Kamprad skulle starta sin postorderbutik som sålde möbler paketerade i platta kartonger insåg han att detta inte skulle fungera i lilla Agunnaryd. Därför flyttade han söderut, till staden Älmhult där det fanns både järnväg och lite större landsvägar. Säkert skulle Ingvar Kamprad kunnat försörja både sig och sin familj genom att fortsätta sälja platta paket från deras lilla möbelaffär i Älmhult. Samtidigt finns det en hemlighet till att Ingvar Kamprad inte stannade där utan istället grundade ett världsimperium: När han lärt sig att paketera och sälja sina platta paket tog han ett par steg tillbaka och så ställde han frågan vad han skulle kunna göra mer. Och så skapade han ett nytt projekt. När också detta fungerade tog han ännu ett steg tillbaka och funderade över ytterligare projekt. Så där har Ingvar Kamprad fortsatt.
Jag hörde en intervju med Ingvar Kamprad strax efter det att Sovjetunionen fallit i början av 1990-talet. Journalisten frågade om han hade några nya visioner för företaget. Då närmade sig Ingvar Kamprad pensionen, många av hans jämnåriga hade börjat trappa ner. Men inte Ingvar Kamprad! Blixtsnabbt svarade han med ett enda ord:
– Ryssland.
– Vad vill du med Ryssland? frågade journalisten.
Inte heller här svarade Ingvar Kamprad så som man kunnat tänka sig. Att han ville starta fler varuhus för att bli ännu rikare. Kanske tänkte han så, men det han sa handlade inte om att få eller erövra. Det handlade om att ge.
– Stora delar av ryska folket är mycket fattigt, sa han. Till dem skulle jag vilja ge: enkla, snygga, funktionsdugliga och samtidigt billiga möbler. Det vill jag ge.
Jag minns att journalisten ställde en fråga till:
– Vilket av alla tusentals projekt du drivit genom åren är du allra mest stolt över?
Utan att tveka svarade Ingvar Kamprad:
– Femspännskorven.
Tydligen förstod inte journalisten riktigt vad Ingvar Kamprad menade, så han började förklara.
– När en familj kommer till IKEA har man ofta kört fem, tio mil. Många har också gjort en lista över saker man tänkt köpa. Men så går man igenom varuhuset. Där hittar man massor av saker man egentligen inte alls tänkt köpa. Det betyder att allt detta tar betydligt längre tid än man tänkt. Till sist kommer man fram till kassan och plockar upp allt man köpt. Barnen är trötta, man inser att detta blir betydligt dyrare än man planerat. Dessutom ska man få in både barn och alla varor i bilen, köra hem och sedan börja laga mat.
Då faller blicken på en skylt: ”Korv, fem kronor”.
Föräldrarna ser på varann och nickar. Sedan vänder de sig mot barnen.
– Vi äter här. Och ni får ta precis så många korvar ni vill.
– Då, fortsatte Ingvar Kamprad, måste det vara billigt. Det måste vara riktigt billigt. Sista minnet får inte vara att de tog våra sista pengar.
Han berättade att ekonomichefen på IKEA varit på honom åtskilliga gånger och sagt att vi måste höja femkronorskorven. Det är en förlustaffär. Vi förlorar på varje korv vi säljer.
– Men det är värt det, förklarade Ingvar Kamprad. Eftersmaken måste vara god. Känslan man åker hem med ska vara att detta var billigt. Det är oerhört viktigt. Så, så länge jag befinner mig vid rodret på IKEA kommer femspännskorven att kosta fem spänn!
Sedan tänker jag på ytterligare en sak som Ingvar Kamprad ofta sa:
– Det mesta är fortfarande ogjort.
För mig finns det så mycket kraft i de orden. Det är inte klart än, vi är inte framme. Man kan inte slå sig till ro och tänka att allt är färdigt. Detta ger mod, det ger hopp och en tro på framtiden. Tanken att det mesta fortfarande är ogjort!
Ofta, ofta har jag återvänt till sommarpraktiken i Agunnaryd och de där fyra sakerna Ingvar Kamprad sagt. Först hur viktigt det är att nu och då stanna upp och ta ett steg tillbaka. Det är så kusligt lätt att bara gå på i gamla fotspår utan att tänka, utan att ifrågasätta om man håller på med rätt saker eller gör de där sakerna på rätt sätt.
Det andra handlar om motivationen, om drivkraften i det man gör. Huvudmotivet ska inte vara pengar. Eller kanske egen berömmelse. Sådant känns och sådant luktar snart unket. Drivkraften bör vara att ge, att betyda något. Och om det är så att man ger och betyder så kommer man också att få tillbaka.
Och det tredje: Att fundera över vad folk minns av oss och det vi gör. Vad bär man med sig? Eftersmaken måste vara god. För det är eftersmaken som finns kvar, det är den man kommer ihåg.
Och slutligen det fjärde: Hur mycket vi än jobbat och vad vi än lyckat åstadkomma så ska vi inte frestas tro att det är färdigt, att vi är framme. Utvecklingen fortsätter alltid, om vi stannar upp kommer vi bli omsprungna. Hur fulländat någonting än känns och vilka framgångar vi än lyckats uppnå så är det viktigt att påminna oss om det Ingvar Kamprad brukade säga: Det mesta är fortfarande ogjort!
Torgny Wirén