Det var fotbolls-VM i Brasilien 2014. Traditionen bjuder att värdnationen spelar inledningsmatchen och de hade ställts mot det på papperet betydligt svagare Kroatien. Allt annat än seger skulle kännas som ett fullständigt misslyckande. 67 000 personer befann sig i den kokande VM-stadion i Sao Paolo. Alla, precis alla, krävde en brasiliansk seger.
Matchen inleddes darrigt, inga av de brasilianska världsstjärnorna gick riktigt att känna igen. Publiken sjöng, dansade och trummade för att få igång de sina, men ingenting verkade hjälpa.
Efter tio minuter bröts ett brasilianskt anfall, kroaterna drev upp bollen och till sist hamnade den ett tiotal meter framför Brasiliens straffområde. En av kroaterna rusade dit för att skjuta. Brasiliens mittback Marcelo kastade sig fram för att skydda sitt mål. Anfallaren sköt men fick en grov felträff. Bollen studsade på Marcelos framsträckta vänsterfot och ändrade totalt riktning. Målvakten var på väg åt andra hållet, den andre försvararen också. Åskådarna i den överfyllda VM-stadion och hundratals miljoner TV-tittare runt om i världen ser hur den brasilianske stjärnbacken får bollen på foten och på det sättet stöter in den i det egna målet.
Det blev dödstyst på läktarna. Alla stirrade mot den skyldige. Marcelo var en av spelarna i topplaget Real Madrid och räknades som en av världens absolut bästa backar. Och så hade han gjort ett av de pinsammaste misstag man någonsin kunnat se; ett ofattbart självmål i den viktiga inledningsmatchen i fotbolls-VM.
Många såg nog bort mot avbytarbänken. Hur skulle förbundskaptenen reagera? Tänkte han byta ut Marcelo nu? Förmodligen skulle ingen blivit förvånad. Ett sådant misstag var oförlåtligt. Men förbundskaptenen satt lugnt kvar på sin bänk. Uppenbarligen ville han att Marcelo skulle fortsätta. Och så kom bollen i spel igen.
Det dröjde en stund innan Marcelo vågade se upp mot läktarna, han ville inte möta publikens reaktioner. Men han såg de andra i laget. De trodde fortfarande på honom, de kände hans kapacitet. Och det var fortfarande 79 minuter kvar.
Marcelo fick fortsätta spela resten av matchen. Och han spelade absolut prickfritt. Ingen var så noggrann som han, ingen så ytterst fokuserad. Och det fanns nog ingen på planen som så innerligt gärna ville vinna som just han.
Jag satt framför TV:n och kunde inte låta bli att påverkas av det jag såg. Marcelo hade visat en hel värld hur riskabelt det kan vara att agera mittback. Tillsammans med målvakten är mittbacken den sista utposten, det allra yttersta hoppet. Många gånger lyckas mittbackarna hindra motståndarna från att göra mål, andra gånger gör de det inte. Nu och då kan det dessutom hända att mittbacken råkar få bollen på sig och istället blir den som orsakar ett pinsamt självmål. Det är ytterst ovanligt att någonting sådant händer anfallarna. Eller folk på mittfältet. Man ska veta att det är farligt att gå in och ställa sig framför det egna målet. Ändå måste det finnas några som faktiskt vågar göra det.
Jag tror de flesta av oss nu och då kan hamna i situationer likt Marcelos. Att gå fram mot bollen för att slå den avgörande straffen i en VM-final är självfallet ett exempel. Ett annat kan vara att börja på en utbildning man länge drömt om men som inte självklart kommer att lyckas, det kan handla om att våga ta ett nytt jobb, att byta skola eller kanske våga flytten till en annan stad. Eller ett annat land. Man vet inte om detta blir bra men man gör det ändå. Att agera mittback kan också handla om att våga gå in i ett nytt projekt, investera av tid, kraft och pengar trots att man inte har något säkert facit. Att ge ut en skiva eller bok som kan bli succé men också göra att man känner sig utskrattad och förtalad. Och man vet inte vilket det kommer att bli. Det kan handla om att våga ta strid för något man tycker är rätt, gå in i en relation, att skaffa barn eller en hel massa andra saker som är svåra och farliga och där man inte vet hur det ska sluta. Att ändå våga riskera, trots att man inte vet hur det blir. Skillnaden mellan triumf och fiasko är många gånger hårfin, ibland kan det handla om några ynkliga centimetrar ifall man blir en hyllad hjälte eller en hånad förrädare.
Det gör ont när man satsade allt man hade och så blir det ändå fel, när man menade väl men motiven missförstås och ingen fattar vad man ville. Det gör ont att höra visslingarna och bu-ropen trots att man gjort sitt yttersta. Det gör ont att kasta sig in framför mål för att rädda och så blir man istället den som orsakar katastrofen.
Då är det lätt att tänka att man hellre skulle hållit sig i bakgrunden, inte tagit några risker, inte kämpat och offrat sig så. Samtidigt är det nog så spelreglerna trots allt ser ut. För att vinna måste man ha satsat och den som inte riskerat något har heller ingenting att hämta ut. Överallt i livet behövs mittbackar som vågar stå där, mitt i sörjan medan bollarna viner runt omkring. Det måste finnas människor som är modiga nog att göra det som är svårt och farligt och där utgången inte alltid är given. Inte ens efter det fruktansvärda självmålet i inledningsmatchen av fotbolls-VM kunde Marcelo lova att detta inte skulle hända igen. Han var tvungen att ge sig in i hetluften framför mål ytterligare gånger och då vet man inte. Ändå måste man dit. Och man måste stå där ända till slutet.
Marcelo gjorde det. Han stod kvar. Och Brasilien vann till slut inledningsmatchen över Kroatien med 3-1.
Torgny Wirén
Torgny Wirén läser berättelsen Brasiliens fotbollsspelare Marcelo