För ganska många år sedan fanns det en kille i Danmark som hette Hans. På många sätt hade han en rätt jobbig uppväxt. Pappan drack en del sprit och klarade därför inte alltid av att jobba. Det gjorde att Hans familj var fattiga, de bodde dåligt och hade ganska dåligt med både kläder och mat. I skolan var Hans mobbad. Det berodde inte på att Hans familj var fattig, för det var de allra flesta i Danmark på den tiden. Klasskamraterna tyckte helt enkelt att Hans var stor, ful och klumpig. De tre sakerna: Stor, ful, klumpig.
Trots allt detta gick Hans omkring och bar på en dröm. Han ville bli skådespelare, att en dag få stå på scenen och uppträda för andra. På den tiden fanns ingen TV, men i de större städerna fanns det teatrar. Så Hans tänkte att om jag bara flyttar, kommer bort från min familj och alla elaka klasskamrater, hamnar i en stad där det finns teater, då kommer allt säkert bli bra. Så redan när Hans var fjorton år gammal flyttade han alldeles ensam från staden Odense till Danmarks huvudstad Köpenhamn. Där trodde han att alla människor skulle börja älska honom.
Tyvärr var det inte riktigt så enkelt. Hans hamnade i en fosterfamilj. De var också fattiga och tog honom bara för att få lite extra pengar. Men de tyckte inte om honom. Fostermamman tyckte att han åt för mycket och tog för mycket plats från hennes egna barn. Och syskonen i den nya familjen retade sig på precis allt han gjorde. I skolan blev Hans ännu värre mobbad. De tyckte också att han var stor, ful och klumpig. Dessutom pratade han fel dialekt. På teatern fick Hans de allra sämsta rollerna som ingen annan ville ha. Så, ingenting fungerade för Hans.
Men så berättas det att Hans var ute en söndagseftermiddag och gick i en park. Det var vår och i den lilla sjön hade fåglar kläckt sina ungar. En andmamma kom simmande och alla ungarna följde efter i en lång gullig rad. Men så kom också en ankmamma simmande med sina ungar. Längst bak fanns en unge som var större än alla de andra ungarna, den var både fulare och klumpigare än alla de andra. Och de andra ungarna ville inte ha honom där. Gång på gång var de på honom och hackade.
– Försvinn härifrån. Du hör inte till oss.
Till och med mamman var där och hackade.
– Försvinn. Du är inte mitt barn.
Då flaxade ungen iväg, men när de fortsatte simma så kom han tillbaka. För han hade ju ingen annan …
Hans stod som förstelnad.
– Det här är ju jag, tänkte han. Precis så här har jag det. Min fostermamma här i Köpenhamn vill inte ha mig här, mina klasskamrater vill inte ha mig här. Och ingen på teatern heller …
Då kom en mamma gående med sin lilla sexårige pojke. Sexåringen fick syn på ankdramat.
– Mamma, utbrast han. Titta vilken ful ankunge.
Mamman stannade till.
– Det där är ingen ankunge, sa hon. Det är en svanunge. Fast han vet nog inte om det än.
Och så fortsatte de gå.
Hans stod kvar.
– Det här är jag, tänkte han. Alla tycker bara att jag är en stor, ful ankunge. Men jag är också en svan. Jag ska bli någonting stort, jag ska bli något viktigt. Också jag ska bli en svan!
Åren gick. Hans blev aldrig skådespelare. Men han blev faktiskt någonting annat. Han hette ju Hans men han hette också Christian. I efternamn hette han Andersson, men eftersom han bodde i Danmark blev det Andersen. H C Andersen.
En av de mest kända sagorna som H C Andersen skrivit är just ”sagan om den fula ank-ungen”. Anledningen till att den har blivit så omtyckt av människor i stora delar av världen är nog att den är sann. Hans hade det så här. Han var mobbad i skolan, han hade det jobbigt hemma. Och i parken såg han detta hända; en svan-unge som kommit ifrån sina föräldrar och sökte sig ett hem. Men sagan blev också sann. Hans blev en svan. Kanske inte den svan han trott att han skulle bli. Men han blev en svan!
En sommar semestrade vi i Danmark. Då körde vi igenom Odense, den stad där H C Andersen växt upp. På torget fanns en staty av brons. Den föreställde en man som satt på en parksoffa. Jag gick fram till statyn, för jag anade vem den föreställde. Statyn var i naturlig storlek. Där kunde man se det. Näsan var verkligen enorm, händerna och fötterna var jättelika. På något vis kunde jag faktiskt förstå vad det var hans klasskompisar sett. Det var därför de mobbade honom när han gick på mellanstadiet i Odense.
Men runt statyn hade konstnären gjort massor av barn, också de i brons. Barnen kom från olika delar av världen. Många av barnen satt ner och lyssnade, andra stod upp. En liten flicka vågade sig till och med fram för att röra vid H C Andersens jättehänder medan han berättade sina sagor. I statyn fanns hela den magi som en god sagoberättare kan skapa.
Jag kunde inte låta bli att tänka: Att någon kunde ha kommit in i H C Andersens klass när han gick på mellanstadiet hemma i Odense. Och så hade personen sagt så här:
– Om hundra år så kommer en av er att stå staty på Odense torg. En i den här klassen…
Och så såg man hur klasskamraterna vände sig om och såg på varann, funderade över vem av dem det kunde bli. Kanske han? Eller hon? Men så blev det den som ingen hade trott. Ingen enda av dem kunde nog ha anat att det skulle bli Hans. Hans Christian Andersen. Men han blev det!
Man vet inte. Man vet inte hur det kommer att bli. Man vet inte vad det kommer att bli. Av en själv. Men heller inte av alla andra.
Vad lär man sig av det här?
Mod, kanske. Och nyfikenhet. Att våga gå sin väg. Våga testa på nya saker.
Men också respekt. Mot sig själv. Och mot andra. För man vet inte. Man vet inte vad det kommer att bli.
Torgny Wirén