Jag hade fått erbjudande att komma och predika i en kyrka ute på en av öarna i Göteborgs skärgård. För mig var detta lite spännande, ta bilen till Göteborg och sedan båt ut till ön. Jag hade kollat båt-tiderna. Kvart i sju på söndagsmorgonen behövde jag åka för att hinna till gudstjänsten klockan elva.
Halv två på natten ringde telefonen. Min svärmor låg på sjukhus. Nu var det en sjuksköterska som berättade att svärmor hastigt blivit sämre, att vi måste komma direkt och att hon förmodligen inte skulle överleva natten.
Jag tog med mig väskan med Bibel och manus till predikan och så åkte vi in till sjukhuset. Svärmor var medvetslös, vi fick ingen kontakt med henne, det kändes att någonting kunde hända precis när som helst.
Klockan blev fem, min frus syster och svåger kom från Skåne. Vi vakade tillsammans. Hela tiden funderade jag över hur jag skulle göra med gudstjänsten i Göteborg. Allt hade jag med mig, allting var förberett. Det enda jag behövde göra var att sätta mig i bilen och köra iväg.
När klockan närmade sig halv sju förstod jag att jag faktiskt inte kunde åka. Det gick inte att lämna min fru i en sådan här svår situation. Och jag ville verkligen finnas hos min svärmor i allt det här. Dessutom insåg jag att jag nog inte klarade av att hålla en predikan när min svärmor låg för döden.
Så jag ringde pastorn. Såklart tyckte han inte att det var särskilt roligt att med så kort varsel få veta att den inbjudne gästen inte skulle komma. Plötsligt var han tvungen att försöka skriva ihop en predikan själv. Men pastorn var vänlig, sa att han förstod. Och han försäkrade att jag inte behövde tänka mer på detta. Säkert skulle han hinna sno ihop en predikan ändå. Och så la vi på.
Det gick ett par månader. Min svärmor överlevde krisen och hon kom tillbaka hem. Jag skrev ett ursäktande brev till pastorn och så kände jag att jag kunde lämna hela händelsen bakom mig.
Men så träffade jag en man. Det var i ett helt annat sammanhang. Han kom fram till mig och frågade om jag inte var prästen från Jönköping.
– Du skulle ju predika i vår kyrka ute på en av öarna i Göteborgs skärgård, sa han. Men så fick du förhinder.
Jag nickade.
– Tack för att du inte kom! sa han.
Och så började han förklara:
Hela kyrkan var full av folk den där söndagen. När gudstjänsten till sist skulle börja gick pastorn fram och förklarade att prästen som lovat predika fått förhinder. Och att det därför inte skulle bli någon predikan idag.
– Men jag har pratat med musikern, fortsatte pastorn. Vi kommer att sjunga en hel del psalmer. Och mellan varje psalm lämnar vi ordet fritt. Vem som helst av er får gå fram och berätta vad Gud har gjort i ert liv.
Sedan gick han ner och satte sig.
– Vi sjöng en psalm och så blev det tyst. Alldeles tyst. Men så reste sig en gammal farbror, gick fram till talarstolen och berättade vad Gud gjort i hans liv. Sedan kom nästa person. Och nästa igen. Folk som aldrig varit framme förut, aldrig öppnat sin mun under en gudstjänst. Folk grät, folk skrattade. Och efteråt var vi alla överens om att detta var den bästa gudstjänsten vi haft i mannaminne. Så tack för att du inte kom!
För mig snurrade den där händelsen runt en del. Jag som haft så dåligt samvete för att jag inte höll det jag lovat utan tvingades lämna återbud. Och så fick jag veta att det fungerade så mycket bättre utan mig. På något vis blev detta en fin och nyttig lärdom. Såklart är det viktigt att stå fast vid det man lovat och i alla lägen verkligen försöka att göra sitt allra bästa. Men om det inte går, när man blir sjuk eller av annan anledning tvingas stiga åt sidan och lämna återbud. Att då inte vara rädd och tänka att nu blir allting en total katastrof. Ingen av oss är oersättlig. Det som kommer istället kan ibland bli någonting ännu bättre.
Torgny Wirén
Torgny Wirén läser berättelsen Gudstjänsten i Göteborgs skärgård