För väldigt många år sedan arbetade jag på en långvårdsavdelning. De flesta av patienterna var gamla, hade haft stroke och kunde inte gå. Några yngre satt i rullstol efter trafikolyckor, MS eller någon annan neurologisk sjukdom. En av patienterna hette Ivar. Han var lite över 40 år, hade någon sorts hjärnskada som gjorde att han dagligen fick svåra epileptiska anfall. Ivar kunde inte gå, inte äta själv och inte klä sig. Och han sa nästan aldrig någonting. De flesta av oss trodde nog inte att han kunde prata.
Flera gånger i veckan kom Ivars familj på besök. Barnen var små och hans fru kämpade för att få livet att hålla ihop.
Ivar hade varit hos oss i över ett halvår när det plötsligt uppdagades att han hade en växande hjärntumör. Då gick allting mycket snabbt. Ivar kördes med ambulans till universitetssjukhuset i Lund, han opererades på neurokirurgen och man plockade ut en tumör stor som ett hönsägg. Ryktet spred sig att en av Sveriges skickligaste neurokirurger opererat, alla på avdelningen tänkte att när tumören nu är borta kommer allting att bli bra.
Men det blev inte så. Tre veckor senare var Ivar tillbaka på långvårdsavdelningen igen. De epileptiska anfallen hade visserligen försvunnit men Ivar kunde fortfarande inte gå, hans krumma händer såg precis likadana ut som innan och han klarade varken av att äta eller klä sig själv. Och Ivar pratade om möjligt mindre än någonsin. Familjen fortsatte hälsa på men de där besöken blev ännu svårare än förut. Tidigare var det som man ändå hoppades att pappa skulle bli frisk. Nu, när han varit i Lund men ändå inte blivit bättre, kändes det som allt hopp tagits ifrån dem.
Det gick ett par månader och så skulle Ivar på återbesök till neurokirurgen. Då skedde det märkliga. Tydligen hade läkaren någon släkting i närheten. I vart fall fick vi veta att professorn skulle komma hit och besöka Ivar på avdelningen.
Jag råkade jobba den dagen. Vi hade verkligen ansträngt oss. Ivar hade fått duscha på morgonen, fått på sig rena kläder. Ivars rum var nystädat och vi såg till att det var vädrat. På alla sätt ville vi att professorn skulle få ett fint intryck av avdelningen där Ivar bodde.
Och så kom då professorn. Avdelningssköterskan hade följt honom genom korridorerna. Ivar satt i sin rullstol med händerna krampaktigt knutna mot bröstet. Blicken var riktad ner i golvet, han såg inte ens upp när professorn kom.
Ett par sekunder stod professorn och bara stirrade på sin patient. Sedan gick han fram och satte sig på huk framför rullstolen. Och så såg han rakt in i Ivars ögon.
– För helvete, Ivar, röt han. Du är frisk. Fattar du. Tumören är borta. Du ska inte sitta i en rullstol. Du kan gå!
Professorn vek bort fotstegen på rullstolen och så tog han tag i Ivars händer.
– Kom igen, Ivar, sa han. Du kan stå.
Det var som ett mirakel. Långsamt, långsamt reste sig den krumme mannen. Benen darrade, ryggen var böjd. Armar och händer var fortfarande förvridna. Men han stod! Ivar stod upp. Ögonen glödde. För första gången såg jag Ivar le.
Innan hjärntumören hade Ivar spelat ishockey, han var van att träna hårt. Plötsligt hade han något att kämpa för igen. Och han tränade som en galär-slav, gick med gåstolen fram och tillbaka i korridorerna. Efter ett par veckor kunde han klara sig utan stöd, tre veckor senare fick han åka hem. Efter ytterligare några månader var Ivar tillbaka på sitt gamla jobb. Och ingen, ingen kunde ana att han ett halvår tidigare suttit i rullstol på en långvårdsavdelning utan hopp om något annat liv.
På sätt och vis tror jag inte det var så konstigt att det blev så här. Under så lång tid hade Ivar suttit i rullstol utan att röra sin kropp. Långsamt började musklerna förtvina, senor drog ihop sig och lederna blev stela och oböjliga. Från början orsakades detta av den växande hjärntumören men när den sedan togs bort hade kroppen glömt sin gamla förmåga. Och så satt Ivar där han satt, trots att förutsättningarna egentligen var tillbaka igen.
Så tänker jag att det kan vara på många andra områden också. Gradvis har vi vant oss vid att inte kunna, inte orka, inte klara saker. Till sist sitter vi där och tror att det inte går. Då kan det behövas en neurokirurgprofessor från Lund som spänner ögonen i oss och ryter:
– För helvete, Ivar. Du ska inte sitta här. Res dig upp. Du kan gå!
Torgny Wirén
Torgny Wirén läser berättelsen Ivar