Klockan var kvart över två på fredagsnatten. Telefonen hade ringt oavbrutet ända fram tills nu, äntligen verkade det ha lugnat sig något. Några av kollegorna hade plockat fram muggar, det började bli dags att ta lite fika.
Då ringde det igen. Den unga receptionisten svarade.
– SOS alarm, vad har inträffat?
En späd kvinnoröst hördes i luren.
– Jag skulle vilja beställa två stycken pizzor.
Receptionisten kände irritationen. Ändå lyckades hon hålla sig lugn.
– Då har du kommit fel, förklarade hon behärskat. Detta är larmcentralen – 112.
– Jag vill ha två kebabpizzor, upprepade rösten.
Receptionisten svalde.
– Du har ringt fel. Det här är larmcentralen.
– Just det. Två stycken kebabpizzor. Med stark sås.
Nu blev receptionisten riktigt irriterad.
– Hör du inte vad jag säger? Detta är ingen pizzeria utan larmcentralen. Vi jobbar med ambulans, polis, räddningstjänst. Förstår du? Larmcentralen!
Den unga kvinnan i receptionen var färdig att trycka bort samtalet. Samtidigt fanns det någonting i den späda kvinnorösten som fick henne att tveka.
– Precis det, sa rösten. Mycket sås.
Receptionisten drog efter andan.
– Är det så att du verkligen ville komma till larmcentralen? frågade hon.
– Ja.
– Är det någon som lyssnar när du pratar nu?
– Ja.
– Så du kan inte tala fritt?
– Nej.
Receptionisten slöt ögonen. Hennes hjärna arbetade på högvarv. Plötsligt insåg hon att konversationen inte kunde fortsätta länge till, utan att det lät misstänkt.
– Är det så att du blir slagen? frågade hon.
– Ja.
– Har det hållit på länge?
– Ja.
Receptionisten drog efter andan.
– Okay, sa hon. Jag fattar. Vad har du för adress?
– Parkgatan 23 B. Tredje våning. Ann-Christine Svensson.
Receptionisten knappade ut larmet.
– Vi är på väg, sa hon. Och vi kör utan blåljus och sirener. Men polis och ambulans kommer att stå utanför din dörr inom åtta minuter.
Det var tyst några sekunder, som om hela tillvaron höll andan.
– Då väntar vi på att pizzabudet ska komma, sa kvinnan lågt. Tack så väldigt mycket.
De la på.
Det händer både nu och då att folk ringer 112 för att beställa både pizzor och en hel massa andra konstiga saker. Detta är straffbart och måste såklart förhindras. Men att mitt i floden av felringningar upptäcka den verkliga nöden är en svår konst. Det kräver skarpa sinnen, det kräver uppmärksamhet. Och en obändig vilja att i varje läge försöka göra det rätta.
Torgny Wirén
Torgny Wirén läser berättelsen SOS Alarm