Alla som någon gång åkt Vasaloppet tror jag bär med sig en hel massa minnen.
Ett av dem är såklart starten i Berga by utanför Sälen. Tillsammans med tolv, femton tusen andra ger man sig iväg ut på den nio mil långa färden. De flesta har nog sett detta på TV. Ett myller av skidåkare, massor av spår. Där finns folk med olika bakgrund, ålder och förutsättningar. Där finns så mycket av färg, energi och förväntningar. Starten är definitivt något alla Vasaloppsåkare minns.
En annan sak man säkert kommer ihåg är den första backen. Den kommer efter bara några hundra meter. Från början är det många spår, men plötsligt smalnar det av. Och så kommer den långa, trånga backen uppför. Speciellt om man startat lite senare handlar detta om ett otåligt trampande. Det blir trångt om plats, oron att någon ska ha sönder ens skidor eller stavar. Och den frustrerande känslan att man har så mycket kraft i kroppen, man har så mycket mer att ge och som man ännu inte fått chansen att visa. Detta minns man också.
Ett annat minne är givetvis när man kommit upp på myrarna, farten ökar. Man kan dra ut på stavtagen, får möjlighet att visa lite av vad man kan. Och så tar men rygg på någon som håller ungefär samma fart. Man vet inte vem det är, vad han eller hon heter eller var personen kommer ifrån. Man orkar inte säga så mycket men man känner ändå en sorts tyst, ordlös gemenskap. Ibland lyckas man kasta en blick ut över vidderna, njuta en stund av naturens storhet. Men så skiljs vägarna, man tar rygg på någon annan. Och så fortsätter det. Detta envisa kämpande är också den längsta delen av ett Vasalopp. Och det är självfallet någonting man minns.
Ytterligare ett minne är vätskekontrollerna. Där står ofta barn. Eller kvinnor i folkdräkt. De delar ut blåbärssoppa, buljong eller sportdryck. Och små vetebullar. Man stannar upp en stund, pratar lite med några som råkar finnas bredvid. Det känns att man får ny energi, nya krafter för att fortsätta staka. Det minns man också.
Men jag tror att alla som någon gång åkt ett Vasalopp också kommer ihåg ytterligare en sak. Det är de sista milen. När hela kroppen skriker av trötthet och varje stavtag kräver en viljeansträngning. Gång på gång frågar man sig om man ska klara det här, om man verkligen kommer att orka. Under de där sista milen blir tankarna ofta ytterst triviala. Man funderar över nästa backe, över om man kommer att klara sig till nästa vätskekontroll. Man undrar hur det ska gå. Samtidigt kan man ibland under de där sista milen tvärtom tänka de verkligt stora tankarna kring livet, kring vad som är viktigt och vad allt egentligen går ut på.
Och för de allra flesta kommer det ändå; först avlägset, sedan mer och mer tydligt: Kyrktornet och klockstapeln i Mora. Mitt i tröttheten ger detta ändå mod och hopp. Man segar sig vidare fram mot upploppet. Och så får man till sist passera den legendariska banderollen: I fäders spår för framtids segrar …
Ibland kan jag tänka att ingredienserna som ryms i ett Vasalopp också är bilden av ett människoliv:
Starten i Berga by – Barndomen. Massor av lek och spring i benen, mycket av färg och glädje där man tillsammans med andra barn får leka i mängder av spår. Och man kan nästan ta på förväntningarna, spänningen inför allt som ligger framför.
Den långa backen upp – Ungdomsåren med skola och utbildning. Antalet spår blir färre, det känns att kraven ökat. Lekens tid är förbi. Det är trångt och allt går betydligt långsammare än man vill. En oro för att någon ska ha sönder ens skidor eller stavar. Och ett otåligt trampande, känslan att man kan så mycket mer än man hittills fått chans att visa.
Så når man myrarna. Vuxenlivet, där farten ökar, man får sträcka ut på stavtagen och visa vad man kan. Och den tysta, ordlösa gemenskapen med många människor längs vägen. Det är också vuxenlivet, de ändlösa, vidsträckta myrarna, som är den största och längsta delen av ett Vasalopp.
Under hela denna långa väg finns en mängd vätskekontroller, vallningsstånd och massagebodar; rastplatser där man kan stanna upp, få påfyllning och rätta till det som skaver eller inte fungerar: Semestrar, resor och fester. Det handlar om lediga helger, sköna hemmakvällar och mysstunder. Under livet finns tiotusentals vätskekontroller att stanna upp vid.
Men den som får leva kommer också förr eller senare att nå de sista milen. När orken tryter, hela kroppen värker och varje stavtag blir en viljeansträngning. Sjukdom och åldrande kommer till sist ifatt oss alla. Många gånger under de där sista milen förmår man inte tänka särskilt djupa tankar. Värken från en utpumpad kropp och tröttheten från utmattade sinnen gör tankebanor triviala och samtalen ytliga. Men ibland, under de sista milen, kan man istället tänka de riktigt stora tankarna och uttala de verkligt viktiga orden till de som står oss nära. Man kan summera och sammanfatta vad som blev av ens liv. Vad man ville och vad som kanske blev fel. Hur trött och sliten man än känner sig så är de sista milen en viktig och absolut oskiljaktig del av ett Vasalopp.
För varje Vasaloppsåkare, oavsett om man åkt på fyra timmar eller på fjorton, så är det nog ändå med en ödmjuk känsla av både lättnad och tacksamhet man till sist ser målet framför sig: Klockstapeln i Mora. I fäders spår för framtids segrar! Det är få nätter man sover bättre än då. Så tänker jag att döden också kan vara. Att till sist få somna in, natten efter ett långt, ärofyllt men på slutet också oerhört tröttande Vasalopp.
Torgny Wirén